Partners in crime - en ny KISS-bok av Carl Linnaeus och Alex Bergdahl

Journalisten Carl Linnaeus törst efter detaljer i historien om KISS släcks aldrig. Efter ”KISS – Den osminkade sanningen” och ”KISS Klassified” ligger nu den tredje boken om bandet som förändrade hans liv klar. I ”Partners in crime - vår livslånga jakt på sanningen” har han samarbetat med Alex Bergdahl, KISS-oraklet som fått mängder att lyssna på sin podd ”Alex room service”.

En journalist och en biblioteksassistent i samarbete måste vara en bra kombination när det gäller att gräva fram information

- A match made in heaven, säger Alex Bergdahl. Kapitlen till ”Partners in crime” har vi hittat på helt själva och sedan individuellt tagit oss an de som betytt mest för oss. Med en slags grundidé nedplitad har vi sedan mejslat fram varje kapitel tillsammans. In i minsta detalj.

- Vi började med att stolpa upp vad vi ville inkludera i boken, vilka ämnen som skulle utgöra de olika kapitlen, förklarar Carl Linnaeus. När vi la fram våra individuella kapitelidéer visade det sig att flera av dem var identiska. De blev så klart självklara. Sedan stötte och blötte vi fram och tillbaka tills vi hade en grund till totalt 24 kapitel och tog oss an ungefär hälften var. Man kan säga att den ena påbörjade ett kapitel och sedan diskuterade vi fram och tillbaka vad vi ville ha med. Längs vägen fyllde vi på med våra personliga anekdoter och upplevelser som vi la in i kursiv stil på lämplig plats. Det underlättar så klart att vi känner varandra så väl, det gjorde att allting gick förvånansvärt enkelt och smärtfritt. 

Vilken period var svårast att luska fram information ifrån, och varför?

-  För min del var det Peter Criss 80-tal, säger Alex. Jag är en av de få, om ens någon i hela världen, som bryr mig så intensivt om denna period. Antalet källor är så få att jag får tandröta. Dels på grund av världens ointresse, vilket har resulterat i väldigt lite sparat material, men även i form av glömska och tyvärr dödsfall. Jag tänker då främst på Stan Penridge, ständig låtskrivarpartner till Peter Criss.

- Det tog nog mest tid att få alla fakta rätt när det kom till inspelningen av soloalbumen 1978 och allt som Kiss och deras organisation planerade inför ”Dynasty”-turnén och ”The Elder”-projektet, förklarar Carl. Vi har delat in boken i tre akter där akt II handlar om åren 1978 till 1982 och fungerar som en mer traditionell biografiform. Akt I och akt III är kanske lite mer subjektivt berättande. 

Har ni inspirerats av andra i ert detektivarbete? Alltså sättet att gräva efter exakta detaljer i en artists karriär?

- Absolut, säger Alex. Det finns några KISS-grävare som är extremt viktiga för mig och som har lagt grunden för allt jag gör. Sedan finns det musikarkeologer även inom andra artister och genrer som inspirerar mig varje dag. KISS är mitt huvudband, men jag är extremt intresserad av massor av band och artister på en i det närmaste sjuklig nivå. Så inspirationskällor finns det gott om.

- Haha, Alex är den som inspirerar mig mest i att gräva, skrattar Carl. Han är den förste jag delar med mig av när jag upptäcker något nytt om någon obetydlighet som hände i KISS karriär för hundra år sedan.

Om man lyfter ut Gene, Paul, Ace och Peter från KISS, hur skulle ni betygsätta dem var för sig som musiker? Alltså hur bra de är på att lira sina respektive instrument?

- Just sådana här frågor får jag lite näsblod av, förklarar Alex. När Gene, Paul, Ace och Peter var bra var de oslagbara, men 2019 är det ingen av dem som lever upp till sin forntid. Därför är det svårt att svara på och imorgon skulle jag antagligen svara annorlunda. Men så här tycker jag idag;

Peter Criss

- Hans sångröst berör mig mest av de fyra. Hans trumspel, när det var bra, var helt unikt i sitt slag på ett sätt som andra trummisar bara kunde drömma om. Idag är hans spelande en skugga av sitt forna jag men jag älskar honom kravlöst likväl.

Ace Frehley

- En medioker men egen sångröst som funkar men inte mer. Men han hade en fullständigt unik, om än okomplicerad, gitarrstil som på sin tid skapade en helt ny generation gitarrister, men som också helt slutade utvecklas efter typ 1981. När han var bra var han fenomenal och hade ett helt eget uttryck.

Gene Simmons

- En multitalang med mer attityd än röst. Gene är en basist som egentligen slutade spela bas i slutet av 70-talet, men som å andra sidan nu har visat sig vara den som varit absolut mest produktiv genom åren vad det gäller att skriva låtar. Gene har ju aldrig slut på idéer. Synd att han slutade spela in skivor bara. 

Paul Stanley

- En av världens bästa sångröster alla kategorier (fram till ungefär 2001) och en synnerligen kompetent gitarrist utan att vara någon virtuos. En i grunden bra låtskrivare som i samarbete med andra blir en fenomenal låtskrivare.

- Omöjligt att svara på, säger Carl. Men som vi skriver i boken är Peter Criss trumspel makalöst intressant. Han gick från att vara tafflig 1973 till att bli världens bästa trummis två år senare, till att kort därpå bli tafflig igen.

Varför valde ni just ”Killers”-omslaget till bokens konvolut?

- Det är vår tid, min tid, förklarar Alex. Killers-omslaget är ett av mina personliga favoritomslag och jag har massor av minnen och skön nostalgikänsla från den tiden.

- Det första vi gjorde var att försöka kläcka en titel, säger Carl. Jag föreslog ”KISS – Ett kuriosakabinett”, men det lät för dammigt och trist. Jag hade hittat en svartvit bild av Neil Zlozower tagen backstage i samband med tv-inspelningen av ”In concert” 1974 som jag ville ha som omslag, eftersom den var gammal och ruffig och ju äldre desto bättre, liksom. Alex föreslog sedan titeln ”Partners In Crime”, som är titeln på en KISS-låt från ”Killers” och även så klart något som syftar på oss. Det var mycket bättre. Alex föreslog även en bild av Didi Zill från 1982. Jag tänkte att det hade varit kul med ett svenskt perspektiv och hittade en bild som togs av OKEJs chefredaktör Hans Hatwig 1982 och som även fungerat som ett gammalt OKEJ-omslag. Sedan slog det mig att eftersom titeln är från ”Killers” så kunde vi göra en pastisch på det skivomslaget. Skivan släpptes ju samma år som bilden är tagen. Alla pusselbitarna föll på plats.

Under vilken period i karriären har KISS varit närmast att upplösas?

- Svårt att säga. De har varit i finansiell kris ett par gånger men nära upplösning vet jag inte om de egentligen varit, säger Alex. Kanske runt ”The Elder”, men det tror jag nog inte på egentligen. Paul är för envis för det. Varje gång någon räknat ut dem så har de rest sig på nio, slickat såren och slagit hårdare nästa gång.

- Förmodligen 1982 när Paul var deprimerad och Gene blickade mot Hollywood, gissar Carl. Eller efter avskedsturnén 2001.

KISS verkar vid ett flertal tillfällen har levt långt över sina tillgångar. Vad skulle ni säga ha varit, ekonomiskt sett, räddningen för bandet vid de tillfällen det har varit som mest kritiskt?

- Första krisen var 1982–83 då räddningen blev att de sminkade av sig och uppdaterade sitt sound, förklarar Alex. Inte minst det faktum att de lyckades få ett par hits med ”Lick it up” och ”Heaven’s on fire”. Andra krisen kom 1988 - då började de blicka bakåt och till slut återförenades de i exakt rätt tid 8 år senare. I min podd tar jag upp det här ämnet och pratar om det i timtal.

- Förskottspengar från skivbolaget, svarar Carl. Det var bara förskotten som höll KISS flytande under de svåra åren på 80-talet.

Finns det planer på att översätta boken till engelska?

- Nej, boken är skriven ur vårt unika nordiska perspektiv med bara två tv-kanaler, tidningen OKEJ som enda kulturkälla och allt vad det innebar, förklarar Alex. Därför skulle jag tro att den är svår för någon i Frankfurt eller Addis Abeba att ta till sig. Visst innehåller ”Partners in crime” massor av spännande information som ser dagens ljus för första gången, men jag har svårt att se att någon skulle bry sig bortom våra breddgrader. 

- Inte i dagsläget, säger Carl. Vi hade kunnat göra en bok på engelska istället för på svenska, men allt som vi skriver om har en svensk prägel. I grund och botten beskriver boken hur det var att växa upp som ett KISS-fan i Sverige under 80- och 90-talet, så det kändes mest logiskt att göra den på svenska. Sedan är vårt språk viktigt, att man så att säga hör att det är jag och Alex som berättar, och svenska är ju vårt modersmål.

Några nya KISS-projekt på gång? Finns det saker som det går att gräva vidare i och går det i så fall att göra en bok till om det?

- Det finns alltid mer att gräva i, svarar Alex. Podden fortsätter, jag fortsätter, vi fortsätter. Om det blir en bok till får vi väl se, men jag är personligen inte färdig med någonting på länge än.

- Jag är redan sugen på att göra ”Partners In Crime – del 2”, det är ju ett outtömligt ämne, avslutar Carl.

”Partners in crime” av Carl Linnaeus och Alex Bergdahl kan beställas här

GINZA

BENGANS

BOKUS

Carl Linnaeus samlar på KISS-fakta

Intresset för KISS har tagit Carl Linnaeus bortom skivor och prylar. Idag samlar han på fakta kring bandet som format hans liv och är tillsammans med två andra KISS-dårar aktuell med boken ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general”

2014 släppte Carl Linnaeus boken ”KISS – den osminkade sanningen”. Sällan har en berättelse om ett rockband berättats så fritt och ärligt. Och underhållande. Mervärdet i att vara oberoende från band, management och advokater är obetalbart när det gäller att beskriva hur maskineriet kring en av genrens giganter fungerar. Arbetet med ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” har gjorts på samma sätt fast intresset från en viss blodsprutande basdemon visade sig vara väldigt hett.

– Gene Simmons är inte bara intresserad av hur varumärket KISS hanteras utan älskar att det finns en KISS-värld med dårar som mig, Johan Kihlberg och Mats Vassfjord, säger Carl Linnaeus. Han erbjöd sig att ta hand om distribution och annat men hade vi gått med på att låta boken bli en licensierad KISS-produkt med bandets logotyp så hade den inte blivit den bok vi själva ville göra.

Johan Kihlberg är före detta general för KISS-army Sweden med en låda så smetfull med historier kring det sminkade bandet att även en KISS-fanatiker som Carl blir imponerad. Mats Vassfjord är fotografen som hela tiden fanns vid Johans sida när det vankades KISS-relaterade resor. I stort sett alla bilder i boken är exklusiva och har inte publicerats tidigare.

– Att få sitta och lyssna på alla historier som Johan och Mats har varit med om har varit extremt roligt och intressant, berättar Carl. Jag älskar att vara den där flugan på väggen och pussla ihop vad som verkligen hände.

”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” är alltså Johan Kihlbergs historier tillsammans med Mats Vassfjords bilder. Formatet är klassiskt coffee table där bilderna fått stort utrymme. Med all rätt. Exklusivitet är något som kittlar Carl Linnaeus och han beskriver boken som en slags hybrid mellan att vara en biografi över Johan Kihlbergs historier och en bildbok.

– Jag har sett en miljard bilder på KISS och letar alltid efter sådant som sticker ut, säger Carl. Det kan vara en lustig grimas från Gene Simmons eller en udda posering från Bruce Kulick. Så länge det är något som jag inte sett tidigare så kan bilden i sig vara sämre men ändå bli mer intressant. Ett exempel är en bild som Johan tog från sidan av scenen under Crazy nights-turnén i USA. Jag hade aldrig sett scenen ur den vinkeln tidigare och många går igång på sådana detaljer. Mig själv inkluderad.

Boken är uppdelad i två delar. Första delen är vigd åt Johans historier och den andra delen fokuserar på Mats bilder efter millennieskiftet tillsammans med en mängd bildtexter. Arbetet med just bildtexterna kom som en överraskande utmaning.

– Bildtexter är något som man nästan tar för givet som en lätt grej, säger Carl Linnaeus. Men när det blir så många är det svårt att variera sig. Vad för slags text rockar med den här bilden? Vad man kan säga om den här eran? En bildtext som kanske är två meningar lång kan vara en rejäl utmaning. Jag plockade även fram många av mina gamla citat från mina intervjuer för att piffa till det.

Carl Linnaeus samlar som sagt inte på KISS-prylar längre. Nu är det fakta som gäller. Historier. Detaljer som fyller luckor och tätar sprickor i historien om bandet som till viss del format hans liv. Att pumpa Johan Kihlberg på fakta har varit det absolut roligaste med hela arbetet.

– Johan var på plats i Hollywood under inspelningarna av albumet ”Hot in the shade” 1989, berättar Carl. Att få hela historien om hur de hängde med Paul Stanley i studion, känslan av att höra berättelsen om när Paul spelade upp låten ”Forever” för första gången inför Johan, höra beskrivningen av hur studion såg ut och att Eric Carr inte var med den dagen på grund av att de var osams om en låt är ju sådant som jag älskar att få höra. Jag hade läst om det i tidningen OKEJ men där fokuserades det mycket på bilder så historien kom inte till sin rätt. Nu har jag fått hela storyn berättad för mig vilket betyder mycket.

KISS drar fortfarande mängder med fans till sina konserter men intresset för bandet skiljer sig mellan USA och Europa. Carl Linnaeus resonerar sig fram till varför.

– Det finns troligtvis flest KISS-dårar per capita i Sverige. Det tror jag beror på att min generation har vuxit upp med tidningen OKEJ. Jag är en del av den och min gode vän och KISS-oraklet Alex Bergdahl som driver podden ”Alex room service” är en del av den. Även Alexander Johansson som har ett KISS-museum hör till samma generation. Nu är vi äldre och har funnit våra kanaler att nå ut med vår kunskap. Sedan hänger det också ihop med hur olika USA och Europa är. På andra sidan Atlanten gör band flamsiga radiointervjuer medan europeiska journalister hellre går på djupet i grävande artiklar.

Med två böcker och mängder av artiklar om KISS är Carl Linnaeus luttrad. Men en sak som överraskade honom var hur enkelt det var att få kontakt med artister under åttiotalet jämfört med dagens Fort Knox-liknande hinderbana för att få en kort telefonintervju som ibland dessutom avlyssnas av en skivbolagsrepresentant.

– Johan berättade om när han och Mats kom till New York, klev in på Polygrams kontor och sa att de var från Sverige och undrade om de kunde på backstage- och fotopass till turnén. ”Åh, är ni från Sverige. Vad kul. Klart ni ska ha pass, inga problem. Här har ni adressen till hotellet också”. Något liknande skulle aldrig hända idag.

Johan och Mats frågade Paul Stanley om en intervju efter spelningen och han sa att det var helt okej. Att de sedan inte hade förberett några frågor var inga problem. Paul väntade medan Johan och Mats hängde i baren och skrev frågor. Jag visste att det var ungefär så, men förvånades över den extremt stora kontrasten mot idag.

KISS är ett band som älskar myterna kring sig själva. Så till den grad att myterna tillslut blir till sanning. Det är något som naturligtvis är en stor del av bandets framgång. Att som journalist punktera myter kring KISS är inget som avskräcker Carl Linnaeus.

– Myter är gulligt, men jag vill ju veta vad som skedde. Historierna och bilderna i ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” är superintressanta för KISS-dårar som mig.

Att som journalist lyfta på stenar för att finna information om sitt favoritband kan lätt ändra på uppfattningen om sina idoler. Så har det blivit även för Carl Linnaeus.

– När jag växte upp så var KISS gudar för mig. Allt de gjorde var genialt och de kunde inte göra något fel. Min sympati för dem som människor var mycket större då på grund av idoldyrkan. Idag vet jag att de är rätt knepiga människor och samtliga originalmedlemmar har en del ganska osympatiska drag. Så för mig personligen är de inte längre idoler på det sättet att jag ser upp till dem. Det gör jag däremot fortfarande till Alice Cooper. Han inspirerar mig och hans liv är eftersträvansvärt medan Gene Simmons och Paul Stanley snarare har ett sjukligt självbekräftelsebehov som tyvärr smittat av sig på mig. Det är ingen positiv egenskap men jag vill hela tiden göra saker att lämna över till eftervärlden.

Du nämnde tidigare att Gene Simmons var intresserad av att sköta utgivningen av boken. Nu blev det inte så utan ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” ges ut via förlaget GAIN. Hur säger man tack, men nej tack till Gene Simmons?

– Jag sa att vi skulle fundera på hans förslag och återkomma. Nu gjorde vi inte det och det kommer att fungera alldeles utmärkt utan hans hjälp. Boken är på engelska. Det var ett naturligt val för en sådan här bok för det finns ett internationellt intresse. När jag träffade Gene i maj i samband med att jag intervjuat Paul så fick han en flyer för boken och sa ”I want a copy so I know if I will sue you or not”. Grejen med Gene är att man aldrig vet om han skämtar eller inte. Jag vet att Gene gärna vill ha en bok och trodde att han skulle höra av sig till GAIN för ett exemplar. Men en viss Gene Simmons i Beverly Hills har beställt två exemplar via nätet och de är numrerade av mig själv och dessutom får han med ett kort på oss som gjort boken. Signerat av alla, naturligtvis.

Tre snabba med Carl Linnaeus

Bästa KISS-albumet

– ”Destroyer”. Det är många som inte ser det som ett KISS-album utan som ett Bob Ezrin-abum. Man får liksom inte tycka om ”Destroyer” för att det är det album som svennebanan gillar. Jag tycker dock att ”Destroyer” fortfarande är fantastiskt intressant.

Bästa egna KISS-scoop

– Det hänger ihop med en artikel till Sweden Rock Magazine som ännu inte är publicerad. Så det kommer jag att avslöja senare. Men scoopet handlar om trumspelet på Destroyer.

KISS-relaterat drömprojekt

– Kanske att göra något med bandet direkt. Men samtidigt så ska man inte ge sig in i affärer med sina idoler för mycket. Jag har fullgjort två KISS-drömmar genom mina böcker.

JONATHAN STRANDLUND

Köp boken hos GINZA

Köp boken hos BENGANS

Sweden Rock Magazine #107

Nytt nummer ute nu. Jag recenserar Motörhead, Imperial State Electric och Robert Pehrsson´s Humbucker.

Prenumerationserbjudande med t-shirt finner du här

Tung pjäs från Nirvana

Tredje albumet släpptes 1993. Sedan gick det år skogen. I år är det alltså 20 år sedan svanesången In Utero seglade upp på världens topplistor. Det firar Universal Music med den här tunga pjäsen. Recension av den kommer i Sweden Rock Magazines nästa nummer.

Mer om superutgåvan

Motörhead

Den 22:e oktober finns det här numret i butik hälsar en tidningsnasare i Karlstad.

Presskonferensen

Jag glider in runt 2:10

Gene Simmons blandar in min mamma i presskonferensen

Igår lirade Kiss på stora scenen med full produktion. Strax innan var det presskonferens och bandet hade full mundering på sig. Totalt fem frågor fick ställas och med stor hjälp av den värmländska personalen i presstältet letade sig mikrofonen fram till mig.

Vad frågar man Kiss då? Jag hade funderat under dagen och kom fram till att rikta följande fråga till Gene Simmons.

"What is the difference between Gene Simmons the musician and Gene Simmons the buissnessman"

Demonen spänner ögonen i mig och svarar kort och kärnfullt.

"Your mother knows" - stort skratt i hela tältet. Efter det kom ett längre svar men det har jag noll minne av. Jag hade fullt upp med att smälta att min mamma blandades in i presskonferensen. Underbart. Det kommer väl ut på YouTube vad det lider.

Som sagt, när demonen tittar dig i ögonen på ett par meters håll så lyssnar man. Eller försöker i alla fall.

Anyway, kul att ha få ställa en fråga till Gene Simmons.

Bullet hälsar

Mina knattars presenter i form av pärlplattor har lämnat minnen hos Bullets trummis. Han hälsar så mycket till er båda grabbar. Sov gott.
PS. Jag nämnde inte att de tyckte att det var väldigt ostädat i Bullet-bussen när knattarna gjorde en blixtinspektion sist.

Årets solsting

Ångade iväg för att kolla på The Devin Townsend Projekt och fick en kalasplats i det enorma publikhavet. Eftersom Devin är en man med många kostymer tänkte jag inte speciellt mycket på att bandet drog igång ett Chuck Berry-riff medan jag hade näsan i telefonen. Efter en stunds antecknande stod det dock klart att det var Status Quo jag kollade på. Jag bladade snabbt vidare till rätt scen och där var det inte direkt lika trångt. Solsting?

The Dead and living

Häxjabb

Precis skuggboxat till Eye of the tiger med Survivor. Rimligt i den omänskliga hetta som råder på området. Sedan en snabb visit i häxkitteln med Huntress. Jill och hennes kumpaner lät väldigt bra, men oj vad det hade passat bättre i natten. Nu tillbaka till skuggan.

Fotosession med Huntress

Sångerskan Jill Janus är uttalad vit häxa. Hennes närvaro i ett stekhett presstält i fullt dagsljus var kanske inte helt bekväm. Jag tänkte fråga vart hon parkerat kvasten.

Mer om Huntress på Facebook

Kiss i natten

När vi igår började fundera på att knoppa in för natten arbetades det febrilt med Kiss scen. Med lokala kontakter fick jag en smygtitt bakom kulisserna. Att Kiss har en enorm produktion är det inte något snack om.
Bilden här nedan är på de långtradare som just då stod med ändan mot scenen för urlastning. En av dem, alltså en av de mäktiga lastbilar som stod på rad, innehöll bara pyroteknik. En annan stod det Lights 1 på. Med all säkerhet fanns det lastbilar med både 2 och 3 på. Strax utanför bild står en rad till med långtradare. Det är en cirkus utan dess like när Kiss kommer till byn.

Soliga hälsningar från Vomitory

Sista svängen med grabbarna verkar bli längre än först beräknad. USA och Japan står på agendan innan kistan spikas igen för gott. Då kan man kosta på sig att se så här glad ut.

"Så här roligt har det aldrig varit att vara ute och lira", resonerar Tobben och får medhåll av de andra. Sedan drar de 1 000 000 historier om hur en urinblåsa kan ställa till det under en sväng i Europa och hur coolt det ska bli att lira i Forth Worth, Texas.

Candlemass

Sist ut i natten

Kiss bygger spindel

Längst där borta byggs armarna till den mekaniska spindelrigg som Kiss ska använda imorgon torsdag

Vader

Först att strimla trumhinnorna i år. Vader.

Incheckad

Sådär. Armband på plats. Tröja fixad (ingick visst i år). SRM-tältet lokaliserat. Kändisspotat Conny Bloom, Candlemass och Bullet.

Bullet

Fotosession med Bullet.

Framme

Inte vid festivalen dock. Men vid sovplatsen.

Framme

Inte vid festivalen dock. Men vid sovplatsen.

Köttfri lunch i Lund

Nu börjar veggoveckan. Eller iallafall köttfria veckan. Starkt påverkad av min fru men även av redaktör Martin Carlsson som fick smaka på plågorna efter en kass burgare på SRF 2011. Man äter inte kött på festival. Så enkelt är det.

Snart i Lund

Inte ett nitbälte i sikte. Inga skrålande hårdrockare. Att åka till Sölvesborg via västkusten känns väldigt annorlunda mot Hallsberg-hållet.

15 timmar till midnatt

Så här i efterhand kan det tyckas märkligt att vara halvvägs till Göteborg redan vid niotiden när arbetsschemat kickar igång först vid midnatt. Men att första recensionsjobbet stavas Candlemass och börjar passande nog 00:00 kan man inte veta i mars när billiga tågbiljetter ska bokas.

All aboard - mot Sölvesborg

Årets verklighetsflykt 2013

Tolv månader går ganska rejält dretfort. Alltså är det dags för Sweden Rock Festival igen. Tolv band att recensera, många fler att kolla på. Onsdagen kommer att spenderas i en tågvagn på väg mot Sölvesborg. Tyvärr åker jag via Göteborg i år, vilket betyder att jag missar pajasen från Närke som brukar kliva på i Hallsberg.

Se upp för bilder och rapporter här på bloggen.

Slutspurt

KISS - Den nakna sanningen

Kollega Carl Linnaeus har skrivit en bok. Idag hämtade jag mitt exemplar. 

Sweden Rock Magazine #104

Nytt nummer ute nu. Jag har snackat med svenska Deathening och irländska Evile och recenserar nya alster från Alice in chains, Deathening, Evile och Transport League. Dessutom har jag lyssnat på en återutgåva av Mad Seasons album "Above".

På Sweden Rock Magazines webbplats finns även min recension av Oblivious album "Creating meaning".

Mest för pengarna får du om du prenumererar - mer om hur det går till finner du här.

Kvällslektyr

Vikingarock

Inferior / Unsoiled

Nästa anhalt i recensionshögen. För NWT. På bloggen kommer recension av The Generals nya alster att hamna. Mycket Värmland nu!

Boogie from hell

Vart tog Transport League vägen? Ingen aning. Men nu har de ett nytt album på gång. Titeln lovar gott och känner jag bandet rätt kommer det att svänga så klotet skakar.

Mad Season / Above

Just nu ligger den här överst i recensionshögen.

Iron Maiden - Maiden England ´88

På lördag recenserar jag den här godbiten i NWT. Dubbelvinylen har gått mig förbi, men dvd:n och dubbel-cd:n är analyserade in i minsta molekyl.

En lite störande sak är att den artikel som brittiska Metal Hammer stoltserade med i senaste numret mer eller mindre är en avskriven version av den tredje delen av The History of Iron Maiden som finns som 40-minuter extramaterial på disc II.

Med det sagt så är alltså Metal Hammer överflödig då den faktiskt går på 119 kronor i butiken. Jag langade hem ett exemplar till Ipaden coh då kostade den 38 kronor. Helt klart mer humant.

Recension: The Dead and living

The Dead and living – The last men standing (Lightning records)
Betyg 4

Armageddon, apokalyps, tromboner och basuner. The Dead and living skrider fram bland omkullvälta gravstenar, spindelväv och dammiga trägolv och låter som om de kom från en annan tid.
Jag faller för helheten och gillar det bombastiska. Det filmiska. Smutsigheten i kontrast till det fint polerade.

Kopplingarna till Marilyn Manson finns där, Deathstars spökar i kulisserna och HIM kliar sig nervöst av respekt. The Dead and living har dock en mångfacetterad ljudbild med detaljer som gör bandets sound eget och därmed attraktivt.

När sångaren Martin ”Coroner” Gronert tar hjälp av drömska sångerskor i mystiska ”Anita Lash” bränner det till ordentligt och det avskalade titelspåret är ett mästerverk i all sin enkelhet. Jag gillar även den skavande känslan av maskiner och mardrömmar i ”The devils son” och det jagande tempot i ”While you pray” flåsar apokalypsen i nacken.

Är du inställd på mer mörker istället för vårljuset är The last men standing ett bra sätt att släcka ned på.

Jonathan Strandlund

The Dead And Living firar sitt nya album

Skärstorsdagen kan endera firas med kvast mellan benen eller på lokal där The Dead And Living står för fiolerna. Nya albumet stavas The last men standing (Lightning Records) och är en omtumlande hybrid av dammiga kistor, chockrock och gravstenar där allt hålls samman av en filmisk känsla.

Jag flyger hellre till Rockbaren än till Blåkulla, så mycket vet jag.

När: 2013-03-28
Var: Rockbaren - Nöjesfabriken
Tid: 21.00-02.00
Ålder: 18år vid förköp - 20år i dörren
Pris: 195kr + serviceavgift. Biljetter - Ticnet.se, Tickster och Scalateatern i Karlstad

Årets plattor 2012 / Johan Rudberg (Mordbrand, The Law)

1. God Seed - I Begin
2. Skogen - Eld (2012)
3. Paradise Lost: Tragic Idol
4. Burzum - Umskiptar
5. Mgla - With hearts toward none
6. Ihsahn - Eremita
7. Puteraeon - Cult Cthulhu
8. Black Breath - Sentenced To Life
9. Candlemass - Psalms For The Dead
10. Marduk Serpent Sermon

Årets plattor 2012 // Jonathan Strandlund

Paradise Lost - Tragic idol
Mellan Solitary one och The Glorious end rinner så mycket medelålders mörker att pannlampa är obligatoriskt. Tragic idol greppar tag i hela kroppen och håller alla sinnen i ett järngrepp.

Imperial State Electric – Popwar
Nicke Andersson hoppar och studsar mellan så fint skurna delar av musikhistorien att man inte kan göra annat än falla pladask för hans sinne för detaljer. En svensk klassiker. Igen.

Turbonegro - Sexual harassment
Turbonegro reste sig på tio, skaffade en ny sångare, loskade fram brännande rock och sket i konsekvenserna. Precis som AC/DC kring albumet Back in black. Sexual harassment var det enda rätta för de murknande chockrockarna.

Marduk - Serpent sermon
Helgon piskas, heliga skrifter brinner, kyrkor demonteras, godheten sitter tjärad och fjädrad strax utanför verkligheten. Marduk är sataniskt onda på riktigt.

Bullet - Full pull
Om någon producent som kan få simpel skrevrock att svänga som en elefant på amfetamin är det mästerlige Nicke Andersson. Lyssna på detaljerna i partyt.

Black Breath - Sentenced to life
Heavy Sound. Regeringsgatan. Stockholm. Anslagstavla. Kontaktannonser. 1989. Fränt.

Graveyard - Lights out
Omslaget har inte en chans mot Hisingen blues. Innehållet kunde lika gärna varit skiva två i en dubbel debut.

Testament - Dark roots of earth
Booooom. Maffig produktion och ett knippe låtar som skickar The Big four längst in i skamvrån. Thrash metal som den ska låta.

Grand Magus - The Hunt
Judas Priest headlinar på Valhalls stora scen. Vikingar går bärsärk. Allt brinner.

Candlemass - Psalms for the dead
Svanesång? Leif Edling borde tänka om, det här är visserligen ett värdigt avslut men också ett tecken på att det finns mer att hämta i doomkällan. Mycket mer.

Årets plattor 2012 // Magnus Elvsén

Dessa 10 har spelats mest i det Spångska hemmet 2012


10. Prong - Carved Into Stone
Alright, alltid gött med lite Tommy Victor riff

9. Imperial State Electric - Pop War
Avsaknaden av Hellacopters blev lite mindre i samband med I S E andra skiva

8. Meshuggah - Koloss
Svårt och Hårt

7. My Dying Bride -A Map of All Our All Failures
Årets doomtitel och Aarons röst räcker långt

6. Kreator - Phantom Antichrist
Kreator, tysk trash i toppklass

5. Riot - Immortal Soul (2011)
Återupptäckte Riots sista skiva i samband med Mark Reales död den 25 jan 2012

4. Katatonia - Dead End Kings
Alltid skönt att glida in i Katatonias ljudbild

3. Testament - Dark Roots Of The Earth
Vuxenmetal, och när gitarrsolot i True American Hate sätter igång då åker luftgitarren fram

2. Killing Joke - MMXII
Herregud vilken skiva gubbarna har gjort (igen), rytmisk svängig pre-apokalyptisk postpunk.

1. Gojira - LÈnfant Sauvage
2012 - The year of Gojira, har sedan april sträcklyssnat på From Mars To Sirius, the Way of All Flesh och slutligen LÈnfant Sauvage. Hatten av för fransk metal.

Årets plattor // Rickard Hednar (The Generals)

1. Black Breath – Sentenced To Life
Det drivet, manglet och svänget som Seattle-konstellationen uppbringar i en magisk mix på denna deras andra giv förtjänar inget annat än meningen ”JÄVLAR VA BRA!”.
Med tanke på min hardcore-ådra som allt jämt bultar antar jag att det är just det punkiga i kombination med flörten till världens bästa stockholmsdöds som gör mig så fruktansvärt uppspelt. Helt enkelt en oslagbar hybrid som förtjänar en större plats bland årets plattor.

2. Kreator – Phantom Antichrist
När jag en kall augustikväll på Wacken Open Air stod och bevittnade Kreator sa kamraten vid min sida plötsligt ”det låter ju som Slayer”. Och det gjorde det faktiskt. Dock var det inte nödvändigtvis soundet, stilen eller låtarna. Snarare var det känslan. Den där sköna känslan som infinner sig när någonting är jävligt bra. När thrash låter som om jag överväger att aldrig mer lyssna på en annan genre. SÅ jävla bra är Phantom Antichrist.

3. Unleashed – Odalheim
Sverige levererar dödsmetall av absolut världsklass år efter år. Årets bidrag är Unleashed. Efter första lyssningen hade jag en stark lust att hugga ved. Dra de slutsatser du vill av det faktumet.

4. Biohazard – Reborn In Defiance
”State Of The World Adress” är ett av de album jag spelat mest någonsin och Biohazard var tillsammans med Life Of Agony, min inkörsport till hård musik under tidigt 90-tal. Reborn In Defiance står sig alldeles utmärkt i jämförelsen och jag hoppas att de fortsätter att leverera i många år framöver. Det är alldeles för lite hockey-körer i dagens metal!

5. Turbonegro – Sexual Harassment
Hur lätt kan det vara att vältas in i Turbonegro och placeras i Hanks gigantiska pjucks? Jag vet inte, men jag misstänker att det krävs en uppsättning rejäla ballar och en ännu större buk. Herr Sylvester är dock hur bra som helst och det kan inte finnas en Jugend därute som är missnöjd. Det känns som om Turbonegro kan vara tvungna att gå tillbaka några år för att passa Sylvesters råare stämma, vilket är en positiv sak enligt mig. Ett steg mot en Ass Cobra-vibe hade inte gjort något på nästkommande alster.

6. Graveyard – Lights Out
Om man lagar till en uppföljare av den här kalibern till Hisingen Blues så förtjänar man en plats på årslistan. ”Lights Out” är inte nödvändigtvis bättre, men den är jävligt bra.

7. Napalm Death – Utilitarian 
Rens! Jag blir aldrig besviken på grindkungarna från Birmingham. Efter 15 album så vet man vad man kan förvänta sig, rens.

8. Danko Jones – Rock And Roll Is Black And Blue
Det känns som om Danko har skrivit låtar på rutin i några år nu. Även om ”Rock And Roll Is Black And Blue” inte är i närheten av exempelvis ”Born A Lion” så är det ett steg i rätt riktning. Albumet är mer homogent och produktionen är råare än på länge.

9. Raubtier – Från Norrland Till Helvetets Port
Jag har varit ett fan sedan den dagen jag hörde låten ”Achtung Panzer” för första gången. Det var 3 år sedan och krigsmaskinen har nu växt sig starkare än någonsin. ”Låt Napalmen regna ner, bränn ner hela världen, låt napalmen regna ner, all lycka på färden”. Argt, ondskefullt, genialiskt. Allt med glimten i ögat.

10. The Scams – Bombs Away
Det är jävligt svårt att inte tycka om The Scams. Det är denna sortens musik som alla hårdrockare uppskattar. Det är universal-hårdrock. Det är svinbra.

Skuggorna:
Grand Magus – The Hunt
Meshuggah – Koloss
Testament – Dark Roots Of Earth
Sideburn – IV Monument
God Seed – I Begin
Devin Townsend Project – Epicloud
Candlemass – Psalms For The Dead

Karlstadband som har nytt släpp på gång:
The Generals
Invasion
Damien
Inferior
The Dead And Living

Årets plattor 2012 // Peter Norlander

1-10 funkar inte i år, så det blir topp 3 och resten kommer på en hedrande 4:e plats.

1: Black Breath – Sentenced to Life
Kommer faktiskt inte ihåg senast jag fick ett sådant här jävla lyckorus. Black Breath rycker tag i hela kroppens nervsystem och påminner mig varför jag älskar musik. Det här kan vara topp 10 någonsin. Tycker att man ska vara lite försiktig med lovord man kan komma att ångra, men med Sentenced to Life är jag helt säker. Stenkross årsmodell 2012.

2: Testament – Dark Roots of Earth
Härmed utser jag Testament till århundradets Thrashkungar. Efter lång och trogen tjänst och framförallt en jävligt hög lägstanivå sitter de numera obestridligt på tronen. Kanske är det nyhetens behag, men Dark roots kan vara bandets fetaste släpp hittills.

3: Aborted – Global Flatline
Håll i bröstkorgen, om du vill överleva Global Flatline. Europeisk döds-grindmangel utan dess like. Genialiskt  kompromisslöst mangel. Grym  produktion plus låtmaterial som håller hela vägen. Aborted gör inget unikt, bara så mycket bättre än de flesta.

4:
Graveyard – Lights Out
Spöar upp Hissingen Blues med vänstern. Bäst i klassen just nu.

Cockney Rejects – East End Babylon
Efter att stått i skuggan av Sham 69 har Londonpunkarna släppt sitt bästa album någonsin.

The Casualties – Resistance
Pungsparkspunk med allsång och metallinfluenser. En kasse Fullers och kvällen är fulländad.

Soundgarden – King Animal
Efterlängtad comeback som sätter ny standard för den släpiga rocken. Fan dä ä bra alltså.

Kreator – Phantom Antichrist
Klassisk thrash-Metal med pondus som överaskar positivt. Riktigt gött flås i nacken.

The Sword – Apocryphon
Stentuffa riff i klassisk heavy Metallskrud, omöjlig att värja sig från. Stampa takten katten.

Neurosis – Honor found in Decay
Partydödare av högsta rang som förtrollar vid övriga tidpunkter. Växer varje lyssning.

Årets plattor 2012 // Magnus Lersten (Tryck - Värmlands Nöjestidning)

2 in 1 - 80´s legacy
Kreator - Phantom Antichrist
Destruction - Spiritual Genocide
Det är jäkligt kul att ha följt band som Kreator och Destruction och deras resa från pluttband med ingen som helst respekt till i dag när man hör att folk åker land och rike rund för att få se dem. Kan inget annat än att beundra deras ihärdighet, energi och kreativitet.

Vad säger man om Phantom Antichrist? - Jävlar vad bra! Precis som Kreator (nästan) alltid har varit. Den ta tag i nackskinnet och vrider om ordentligt.

Spiritual Genocide är även den en höjdare med styrka som hämtat från ett slagfält med endast en spik-klubba att slåss med. Alla låtarna är relativt lika varandra men det blir inte tråkigt på nåt konstigt sätt.

2 i 1 - Svenskt stål
Graveyard - Lights Out
Bullet - Full Pull
Två band som skiljer sig från varandra men levererade två magnifika debutplattor. De lyckas definitivt upprätthålla kvalitén även denna gång och dessa två band är ett svar på frågan ifall inte Sverige producerar det bästa inom rock, hårdrock och metal för tillfället…

Testament - Dark Roots of Earth
Testament uppfinner inte hjulet om och om igen men det har en jäkla förmåga att göra det riktigt bra varje gång (nästan). På Dark of Roots känns som att det plockat fram “open only in case of emergancy” lådan och det låter som äkta Thrash ska låta.
Testamentera mera!

Unleashed - Odalheim
Unleashed är inget favoritband och har aldrig varit men fångade ändå min uppmärksamhet med Odalheim. Musikaliskt skiljer det sig inte värst mycket från tidigare plattor förutom att man kan ana en viss mognad och man äntligen börjar låtar med annat än ett tungt gitarrtugg, vilket börjar bli lite tjatigt över lag.
Antar att det här en sån skiva som inbitna lyssnare inte gillar bara för att det låter lite annorlunda och då är det gamla bättre. Men jag gillar´t!

Grand Magus - The Hunt
Med enkla och självklara riff tar Deep Purple-rockarna oss tillbaka till 70-talet som aldrig förr. Låtuppbyggnaderna är som hämtat ur skolboken men det är just detta som gör att det står ut idag när mycket metal/hårdrock är tekniskt. Man behöver inte lyssna ihjäl sig för att inte missa något, vilket kan va gött emellanåt.

Loch Vostok - V:The Doctrine Decoded
Svårsmält och schizofrent men otroligt roligt och lekfullt. Till och med Dream Theatre borde även de känna viss inspiration och viss avund efter några lyssningar.
Avantgarde Metal (?) i riktigt bra tappning.

Demon - Unbroken
Då var vi där igen. Ett urgammalt band som tydligen inte tömt ur sig än och jag älskar´t

Accept - Stalingrad
Är ju en sån där stönig jäkel som inte kan Accept utan UDO. Men en i och med Stalingrad verkar det faktiskt finnas en vändpunkt, för den är riktigt bra. Man kan till sin glädje äntligen finna högkvalitativa tongångar och medryckande refränger även utan UDO. Dock är de tyvärr ännu en besvikelse live, men bra jobbat över lag.

Ser fram emot...
Crimson Glory släppte demon Gaden of Shadows och det var endast "denna låten" men jag behöver inget annat för att veta att äntligen är något stort på gång igen. Saknaden är stor efter sångaren “Midningt” som dog 2009. Men plötsligt stod Todd Latorre där som hämtad ur Midninght och Geoff Tates egna sångmanual. Plötsligt kunde en av de bästa Progresiva metalbanden genom tiderna börja turnera och tydligen även spela in igen.  Det dröjde inte länge förrän Queensryche även fick upp ögon för Todd och bjöd in honom till att ersätta Geoff Tate i det framtida projektet Risning West. Todd kör dubbelt i båda banden och jag ser fram emot 2013.

Bästa spelning
King Diamond på Sweden Rock

Årets plattor 2012 // Larzon (Millencolin)

Ancestors "In Dreams And Time"
Deathspell Omega "Drought"
Institution "Domen Är Satt"
Marduk "Serpent Sermon"
Neurosis "Honor Found In Decay"
Sickoids "s/t"
Swans "Seer"
Switchblade "2012"
Troubled Horse "Step Inside"
Witchcraft "Legend"

Inte rangordnat - därav bokstavsordning

Super Extra Bonus
Isterismo – Follia Verso L’interno

Live
Unsane w/ Melvins - The Casbah, San Diego
Sleep - Strand, Stockholm
Witchcraft - I min trädgård i September. (De:Nihil Garden Showdown 2012)

Läs gärna
De:Nihil Rec
Anger Management

Mest efterlängtade låtlistan 2012

01. Åpenbaring
02. Spring Fra Livet
03. Trepan
04. Bruane Brenn
05. Evig Vandrar
06. Snilepisk
07. Månelyst
08. Nekrokosmos
09. Undertro
10. Tordenbrak
11. Kvelertak

Sweden Rock Magazine #99

Årets 50 bästa album. Del två i AC/DC-intervju med Mark Evans. Black metal med Von och Master's Hammer, sju sidor om Voivods tidiga karriär, fyra sidor WASP och givetvis ett möte i Kalifornien med Chris Holmes som inte får missas.

Jag har intervjuat Mors Principium Est och recenserat Warrior Soul (månadens album) Chris Holmes Patrol (kanske den mest sorgliga platta jag recenserat), Hyper Actives, Gold, Red Lamb och Midas Touch.

Fixar fetaste julklappen gör du enklast genom att klicka här 

Årets plattor 2012 // Daniel Eriksson (Slave to metal)

1. Paradise Lost - Tragic Idol
I mitt hem har Paradise Lost varit husgudar sedan början av nittiotalet. Därför är det också självklart att de toppar årslistan när de nu släppt sin bästa skiva sedan “Draconian Times” 1995. Detta är så bra att orden tar slut. Få band har så säreget sound att man genast känner igen bandet när första tonen klingar genom högtalarna – Respekt!

2. Witchcraft – Legend
Hade sniffat lite på Witchcrafts musik tidigare och gillat det lilla jag hört. Så helt plötsligt släpps “Legend” och jag blir fullkomligt golvad. Vilka låtar, vilket sound och vilken sång! Helt klart årets största och mest positiva överraskning. Ritar helt klart om den svenska musikkartan.

3. Rush – Clockwork Angels
Rush är och förblir ett av hårdrockens mest intressanta band. Många äro de som säger sig digga deras musik, men jag räknar dem ändå till band som måste anses som tragiskt förbisedda av den stora massan hårdrockare. När Neil Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee skapar musik uppstår en magi som inga andra band lyckas med. Konceptskivan “Clockwork Angels” är en skiva som tar lite tid och definitivt måste få det, den är värd sin väntan. Magiskt bra!

4. Accept – Stalingrad
Sedan nye sångaren, tillika amerikanen, Mark Tornillo klev in i det tyska kollektivet har saker och ting styrts upp till det positiva. Där Udo mest levererade det han förväntades så har Mark istället axlat rollen som både fanbärare av det klassiska och samtidigt infört något nytt i Accepts musik. Jag vågar som gammal fan påstå att Accept aldrig varit bättre än vad de är just nu. Hade någon sagt till mig runt år 2005 (när Udo valde att inte satsa på nytt med sina forna bandkamrater) att Accept kommer vara ett av de mest vitala banden om sju år – hade jag troligtvis svarat med ett stort asgarv! Tänk så fel man kan ha ibland...

5. Testament – Dark Roots of Earth
Testament är thrashens mest pålitliga band! När Chuck Billy och co. inte är på humör så är de ändå ruggigt bra och när de som på nya plattan “Dark Roots of Earth” är på ett hiskeligt spelhumör ja då jävlar...Testament är ett av få thrashband som förstått att genren står och faller med att ha medryckande låtar och etsande refränger. När thrashmetallåtar inte hugger tag i en direkt, ja då faller liksom hela systemet och Testament ett av få band som fattat det. Därför är de ihop med Megadeth det mest pålitliga man kan få inom thrashmetalgenren numera. “Dark Roots of Earth” är sprängfylld med bredbenta hits med blytunga och saftiga refränger – det säger liksom allt!

6. Graveyard – Lights Out
Att följa upp en platta som tokhyllade “Hisingen Blues” kan inte ha varit lätt, därför är det ännu mer respektingivande när de här kommer med en uppföljare som är ännu bättre än sin föregångare. Här har de än mer utvecklat sitt sound och sitt underbara låtsnickeri och skapat ett hantverk som håller från start till mål. Graveyard pallade trycket!

7. Stone Sour – House of Gold & Bones Part 1
Corey Taylor och James Root närmar sig alltmer sitt ordinarie levebröd i Slipknot med sin musik i Stone Sour. Den tunna linjen mellan banden har aldrig varit tunnare och i brist på något nytt från Slipknot kommer snart Stone Sour ha god potential att komma ikapp och gå om. På nya konceptplattan, som får sig en uppföljare redan i vår, brottas starka låtar med varandra trots att de snyggts vävts ihop i produktionen. Bandets vassaste verk och som definitivt kommer ta dem närmare tronen. Inom något år är detta bandet som kommer toppa affischerna på festivaler som Metaltown och Getaway. De har tagit sig mot toppen och kommer definitivt att stanna där.

8. Europe – Bag of Bones
Europe gjorde en välkommande rekonstruktion av sitt fornstora jag 2004, det var det bästa beslut de tagit på kanske rent av hela sin karriär. Bort med hårsprayen och kajalen och in med plattång och blytunga bluesriff. Vips så hade det gamla melodiösa hårdrocksbandet fått sig en betydligt mer passande kostym och vi är redan nu framme vid fjärde studioskivan sedan nystarten och dessutom det bästa dem gjort på riktigt många år. Att de numera trivs mer än någonsin med sin tillvaro är något som musiken verkligen förmedlar.

9. Unisonic – Unisonic
Det var nog fler än jag som inte trodde att det var möjligt att få höra det äkta Helloween igen – alltså det där det är Kai Hansen som står vid just Michael Kiskes sida. Därför är det extra kul att Unisonic bjuder in till precis det som den våta drömmen bestod av. Här blandas hårt med mjukt och ledstjärnan är såklart grymma melodier och högklassig sång. Kiske visar än en gång varför han är en av hårdrockens största sångare. Här är grabben som tar tonerna rätt men ändå har karisma och power i sin röst.

10. Tiamat – The Scarred People
Redan på förhand så trodde jag att Tiamat var givna för toppskiktet på årslistan. Men med årets benhårda konkurrens i kombination med att den är sent släppt på året (man behöver lyssna ännu mer på den) gör att den hamnar sist på tio i topp listan. Som vanligt är de förföriskt friska i sitt lir och nya gitarristen Roger Öjersson bränner av några av årets absolut snyggaste gitarrsolon. Fråga mig om ett år och jag är säker på at jag skulle vilja revidera listan och plocka upp den några snäpp.

5 Bubblare som inte nådde riktigt ända fram:
Imperial State Electric – Pop War
Primal Rock Rebellion – Awoken Broken
Cancer Bats – Dead Set on Living
Candlemass – Psalms for the Dead
Prong – Carved Into Stone

Kolla gärna in Daniels blogg

Årets plattor // Björn Larsson (Mordbrand och The Law)

1) Mgla - With Hearts Toward None
Världens just nu bästa black metal-band kommer inte från Sverige eller Norge. Polens Mgla har beträtt tronen med råge med hjälp av en handfull EPs och debuten Groza från 2008. Med "With Hearts Toward None" har duon åstadkommit årets bästa platta - alla kategorier. Melodikänslan och atmosfären är majestätisk och i en klass för sig. Elit!

2) Marduk - Serpent Sermon
Segertåget verkar inte upphöra. Sedan Mortuus lade jordnötsringsfingrarna på micen i pionjärerna Marduks uppsättning, så har allvaret och konstnärsskapet breddats och kvartettens relevans mångdubblats. "Serpent Sermon" är den fräckaste Marduk-plattan sedan intensiva "Plague Angel".

3) Nachtmystium - Silencing Machine
Efter en vattendelare som "Addicts: Black Meddle Pt. II" så beslutade amerikanska Nachtmystium att chilla lite med proggen och öka svartmetallsdosen, enligt läkarens rekommendationer. Resultatet är förvånansvärt potent och inte alls ett fegt grepp med säkra kort. Grunden på "Silencing Machine" ÄR cementerad i svartmetall, men en rad andra influenser är skönjbara här och var. Den här gången har dock inte experimentlustan tagit överhanden, vilket gynnar bandet i kvadrat.

4) God Seed - I Begin
Gaahl och King Ov Vitlök (eller "King Ov Hell", som hans mor kallar honom) dök upp från ingenstans efter att ha lagt ned projektet för några år sedan (då Gaahl var sugen på att pyssla med annat än svartmetalls-gurgel).
Jag hade INGA förväntningar what so ever på den här plattan, men "I Begin" är utsökt. Tvivelaktigheterna i mixen (med de lägsta trummorna sedan "Total Death" med Darkthrone) å ena sidan, men proggelementen funkar utmärkt och God Seed är flera resor vassare än Infernus-ledda Gorgoroths senaste giv (jämförelsen är omöjlig att motstå).

5) Bombs of Hades - The Serpent’s Redemption
Bombs of Hades kör 'pang på rödbetan' med sin 'd-beat'-döds och har nu på sin andra platta (via ungefär en miljon EPs och splitar) verkligen tagit steget till att låta som ett unikt band. BoH är inte här för att komplicera saker och ting, utan fokuserar sig på att göra jävligt bra _låtar_ med ena foten i gammel-dödsen och den andra dis-punken. Tacka fan för det!

6) Horrendous - The Chills
Horrendous tillhör de där banden som bara dyker upp från ingenstans, utan att göra någonting nytt, men lyckas med att frälsa i princip alla i sin väg. Gammel-amerikansk döds med nerv ryms på den här strålande debuten. Kanske har "The Chills" inte gjort så mycket väsen av sig på den här sidan av atlanten, men med tanke på hur många årslistor som den hamnat på i staterna så lär detta faktum ändras.

7) Avenger - Bohemian Dark Metal
2012 års bandupptäckt? Tjeckiska Avenger (med en basist som även stämmer upp i legendariska och ultra-kvltiga Master's Hammer) har gjort svärtad döds sedan 1992, vilket tydligt hörs på "Bohemian Dark Metal". Att detta gäng gått mig förbi är både beklagligt och märkligt. För att tidigare delat musikaliskt gemensamma nämnare med Hypocrisy (de körde t.o.m. en cover på "Roswell 47" live under en tid), så är man nu ute på än svartare vatten. Står man ut med en bräcklig, tjeckisk sångare så belönas man å det gräddigaste av detta giv.

8) Deathspell Omega - Drought
Förvisso en EP, men Deathspell Omega dominerar vidare. Vid första anlyss (anblick?) ett rutinsläpp, men efter några spann inser man (som vanligt) djupet i den här fantastiska musiken. D.O. har en oefterhärmelig aura och lirar i en helt egen klass. Ibland är det lätt att bli borttappad, men den här musiken existerar inte för att blidka. Den existerar för att utmana.

9) Autopsy - All Tomorrows Funerals
Förra årets vinnare släppte i år en EP-samling där inledningsspåren är helt nyinspelade, varför plattan kvalificeras till min årslista. De "nya" låtarna är guld (även om "Mauled to Death" är en gammal tidigare oinspelad sång i ny kostym), som väntat. Hajar man inte Autopsys storhet så begriper jag inte vad man har att hämta i extremmetallen överhuvudtaget.

10) Paradise Lost - Tragic Idol
Paradise Lost gör ÄNTLIGEN en sån där platta som de behövt göra sedan.. ptja.. när då? När var P.L. bra på riktigt senast? Troligtvis är det Gregor Mackintoshs death metal-sidoprojelt Vallenfyre som stillat bandets metal-komplex och lagt fokus på att skriva tilltalande deppmusik istället. Det är ju trots allt den funktionen Paradise Lost ska ha.

Ghost

Om du vill ha ett mail från Papa Emeritus surfar du in på secularhaze.com och skriver i din epost-adress. Då uppenbarar sig en ny låt i märklig taktform.

Saxat från Blabbermouth
GHOST is putting the finishing touches its next studio album, due out in 2013 on Loma Vista Recordings, the new record label founded by Tom Whalley in partnership with Republic Records, a division of Universal Music Group. GHOST cult leader Papa Emeritus (rumored to be REPUGNANT/SUBVISION's Tobias Forge and his Nameless Ghouls have summoned Nashville-based Grammy Award-winning Nick Raskulinecz (DEATH ANGEL, DEFTONES, FOO FIGHTERS, RUSH) to produce this offering.

Årets plattor // Martin Gronert (The Dead and living)

Kiss - Monster
Störst, bäst och vackrast oavsett ålder och årtal. Om Beatles var större än Jesus så är Kiss större än evolutionen. Det är alldeles för mycket av allt och lite till. Sånt gillar jag!

Unleashed - Odalheim
Vikingarock. Kan det verkligen vara bra? Det beror på sättet man gör det på. Gör man det som Unleashed så kan det vara väldigt bra. Det märks redan på öppningsspåret. Perfekt att promenera till eller sitta fast på ett tåg med i rådande väderlek.

Marduk - Serpent Sermon
Ja, vad ska man motivera egentligen? Det är klassisk black metal som inte gör sig fin för någon i onödan. En objuden gäst vars obehagliga uppsyn tränger sig på en på det där magiska sättet som endast black metal kan.

Grave - Endless Procession Of Souls
Även om musiken Grave gör faller utanför det jag brukar fatta tycke för så är det ändå något med skivan som tilltalar mig. Ljudbilden som stannat lagom någonstans runt milleniumskiftet kommer fullkomligt till sin rätt. Jag får nästan lite Slaughter Of The Soul-vibbar ibland. Bara lite, men tillräckligt för att börja trumma på låren och stampa i golvet.

Eldrimner - Inom Förloppet Av Ett Liv
Jag hade nöjet att spendera en månad på turné med Eldrimners sångare Alexander Andersson. En sympatisk grabb som ger ifrån sig ljud som om han vore flera århundraden äldre än vad han är. Det är en eländig och grotesk liten sak bandet har knåpat ihop. Bästa spåret är Livsflykt. Och den titeln säger en del om tonen bandet sätter med sitt debutalbum.

Thåström - Beväpna Dig Med Vingar
Satt med knackligt internet på turné och försökte lyssna på Spotify när den kom. Att sedan passera Gdansk där jag hört rykten om att Pimme skrivit en del av låtarna gav en extra krydda till det hela. Som om Thåströms musik någonsin behövt mer substans än vad den har på stereon hemma i vardagsrummet. Särskilt Samarkanda och Smaken av dig har gått varma under året.

Graveyard - Lights Out
Örebro har en postlåda med mitt namn på. De har även metallsvenskan, slottet och Graveyard. Ja, de har faktiskt har faktiskt sina rötter här. Även om Hisingen Blues är snäppet vassare i mina öron så är färska Lights Out ändå ett tecken på att bandet är här för att stanna. Jag råkar dessutom veta att det råder kapprustningen bland Örebros retrorock-band i skrivande stund. Så vi har med stor sannolikhet mer kvalitativ rock att vänta från gnällbältet framöver.

The Hives - Lex Hives
Det kan inte vara bra för folk med stort ego att hyllas till höjderna varje gång de släpper en ny skiva. Men The Hives gör faktiskt det de gör väldigt bra. Så även denna gång. Det mesta låter som förväntat men det bjuds även på några överraskningar. Jag vill så gärna tro att Pelle har lyssnat på någon vinyl med Coffinshakers när han plockat fram basrösten i vampyrlåten My time is coming. Rösten som för övrigt låter överraskande bekväm för en kille som brukar sjunga i flera tonarter högre än vad rösten tillåter. Vem vet. Det är en grym skiva i alla fall.

Imperial State Electric - Pop War
Briljansen som ständigt gjorde sig närvarande med Hellacopters saknas, men spår som Back on main, Can't seem to shake it off my mind och Sheltered in the sand är värdiga arvingar. Avslutande outrot i Enough to break your heart liknar något ett par snubbar från Liverpool kunde ha gjort under sin storhetstid. Friskt vågat - hälften vunnet och bra som fan!

The Nomads - Solna
Rockrävarna i The Nomads hyllning till hemkommunen låter som Hellacopters, Thunder Express och Hives, om vart annat. Eller var det tvärt om? Miles away och 20 000 miles är bäst! Särskilt Miles away… och 20 000 miles.


2012 bjöd även på ett gäng släpp med värmländsk anknytning som jag tycker är värda att nämna… Det här är ju ändå Värmlands hårdrocksblogg.

Sparzanza - Death is certain, life is not, Eyes Wide Open - Revelations och våra bolagskollegor i The Scams - Bombs Away är alla bra prestationer som förtjänar en plats i klubben för inbördes beundran.

Konsert
Rammstein inför fullsatt Palais Omnisports de Bercy i Paris, andra kvällen, Jonas Åkerlund filmar för DVD. Den kvällen hänger kvar.