1) Mgla - With Hearts Toward None
Världens just nu bästa black metal-band kommer inte från Sverige eller Norge. Polens Mgla har beträtt tronen med råge med hjälp av en handfull EPs och debuten Groza från 2008. Med "With Hearts Toward None" har duon åstadkommit årets bästa platta - alla kategorier. Melodikänslan och atmosfären är majestätisk och i en klass för sig. Elit!
2) Marduk - Serpent Sermon
Segertåget verkar inte upphöra. Sedan Mortuus lade jordnötsringsfingrarna på micen i pionjärerna Marduks uppsättning, så har allvaret och konstnärsskapet breddats och kvartettens relevans mångdubblats. "Serpent Sermon" är den fräckaste Marduk-plattan sedan intensiva "Plague Angel".
3) Nachtmystium - Silencing Machine
Efter en vattendelare som "Addicts: Black Meddle Pt. II" så beslutade amerikanska Nachtmystium att chilla lite med proggen och öka svartmetallsdosen, enligt läkarens rekommendationer. Resultatet är förvånansvärt potent och inte alls ett fegt grepp med säkra kort. Grunden på "Silencing Machine" ÄR cementerad i svartmetall, men en rad andra influenser är skönjbara här och var. Den här gången har dock inte experimentlustan tagit överhanden, vilket gynnar bandet i kvadrat.
4) God Seed - I Begin
Gaahl och King Ov Vitlök (eller "King Ov Hell", som hans mor kallar honom) dök upp från ingenstans efter att ha lagt ned projektet för några år sedan (då Gaahl var sugen på att pyssla med annat än svartmetalls-gurgel).
Jag hade INGA förväntningar what so ever på den här plattan, men "I Begin" är utsökt. Tvivelaktigheterna i mixen (med de lägsta trummorna sedan "Total Death" med Darkthrone) å ena sidan, men proggelementen funkar utmärkt och God Seed är flera resor vassare än Infernus-ledda Gorgoroths senaste giv (jämförelsen är omöjlig att motstå).
5) Bombs of Hades - The Serpent’s Redemption
Bombs of Hades kör 'pang på rödbetan' med sin 'd-beat'-döds och har nu på sin andra platta (via ungefär en miljon EPs och splitar) verkligen tagit steget till att låta som ett unikt band. BoH är inte här för att komplicera saker och ting, utan fokuserar sig på att göra jävligt bra _låtar_ med ena foten i gammel-dödsen och den andra dis-punken. Tacka fan för det!
6) Horrendous - The Chills
Horrendous tillhör de där banden som bara dyker upp från ingenstans, utan att göra någonting nytt, men lyckas med att frälsa i princip alla i sin väg. Gammel-amerikansk döds med nerv ryms på den här strålande debuten. Kanske har "The Chills" inte gjort så mycket väsen av sig på den här sidan av atlanten, men med tanke på hur många årslistor som den hamnat på i staterna så lär detta faktum ändras.
7) Avenger - Bohemian Dark Metal
2012 års bandupptäckt? Tjeckiska Avenger (med en basist som även stämmer upp i legendariska och ultra-kvltiga Master's Hammer) har gjort svärtad döds sedan 1992, vilket tydligt hörs på "Bohemian Dark Metal". Att detta gäng gått mig förbi är både beklagligt och märkligt. För att tidigare delat musikaliskt gemensamma nämnare med Hypocrisy (de körde t.o.m. en cover på "Roswell 47" live under en tid), så är man nu ute på än svartare vatten. Står man ut med en bräcklig, tjeckisk sångare så belönas man å det gräddigaste av detta giv.
8) Deathspell Omega - Drought
Förvisso en EP, men Deathspell Omega dominerar vidare. Vid första anlyss (anblick?) ett rutinsläpp, men efter några spann inser man (som vanligt) djupet i den här fantastiska musiken. D.O. har en oefterhärmelig aura och lirar i en helt egen klass. Ibland är det lätt att bli borttappad, men den här musiken existerar inte för att blidka. Den existerar för att utmana.
9) Autopsy - All Tomorrows Funerals
Förra årets vinnare släppte i år en EP-samling där inledningsspåren är helt nyinspelade, varför plattan kvalificeras till min årslista. De "nya" låtarna är guld (även om "Mauled to Death" är en gammal tidigare oinspelad sång i ny kostym), som väntat. Hajar man inte Autopsys storhet så begriper jag inte vad man har att hämta i extremmetallen överhuvudtaget.
10) Paradise Lost - Tragic Idol
Paradise Lost gör ÄNTLIGEN en sån där platta som de behövt göra sedan.. ptja.. när då? När var P.L. bra på riktigt senast? Troligtvis är det Gregor Mackintoshs death metal-sidoprojelt Vallenfyre som stillat bandets metal-komplex och lagt fokus på att skriva tilltalande deppmusik istället. Det är ju trots allt den funktionen Paradise Lost ska ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar