torsdag 25 november 2010
onsdag 17 november 2010
Just nu i hårdrockssoffan
måndag 15 november 2010
Helgen som gick
onsdag 10 november 2010
Old school in i benmärgen
Rubrik: Old school in i benmärgen
Big Balls Metal Compilation
Betyg 4
Fredrik Färninger och Mats Lindström har känsliga spröt. Att ge ut en samlingsskiva med hårdrocksband från nästintill uteslutande Värmland i en tid när hårdrocksklimatet fullkomligt kokar över av hetta är en strålande idé. Att satsa på en ickekommersiell produkt som snarare blickar tillbaka än zoomar in horisonten är vågat.
Big Balls Metal Compilation lämnar ingen plats för mesiga toner. Det här är old school ända in i benmärgen. Skitigt, våldsamt och gröpt ur de urbrända resterna efter partyt Exodus, Metallica och Slayer påbörjade 1982.
Så långt ifrån Avenged Sevenfold och Disturbed man kan komma alltså.
Den yngre generationen, i det här fallet representerad av min yngste son, viftade irriterat bort hela klabbet som oväsen och knallade taktfast och hämtade ett artilleri av klassiska NWOBHM-kompositioner istället. Domen från familjens härdade treåring var alltså stenhård.
Åklagare, domare och bödel på samma gång. Exit direkt.
Men vad vet han? Det här är en samling för de som var med när Bay Area inte bara var en trist förortshåla och för dem som vågar blicka utanför bruset av band som spelar mer för pengarna är för att det känns bra i själen.
Tolv låtar. Idel sprängstoff.
Invasion skriker Nuclear atomic war och låter som Nuclear Assault på klassiska Game over. Oj, oj, oj vilken nostalgismäll. Och rakt i nyllet dessutom.
The Law åker tidsmaskin och landar som förband i just Bay Area. Gary Holt sitter på scenkanten och tittar tårögt på när bandet moshar sig igenom fräsiga High on power.
Damien hämtar syre från många håll och med en dånande The Prodigy-bas kryddar de sin utmärkta The Storm till att bli stekhet.
Moshpit har enligt pressreleasen gjort ett musikaliskt lappkast. Grattis säger jag. Utmärkta Everlasting har ett makalöst driv och jag vill bara höra mer, mer, mer.
The Generals låter i Nothing´s Claimed som de borde ha gjort på sin debut. Råare och mer levande. Precis som de gör live.
Torture Divisions besättning tjänstgör till vardags i redan etablerade akter och har därför ett litet, men ändå märkbart försprång. Inte konstigt att deras Bring on the corpses enkelt sorteras in bland årets grymmaste alster. Fläckfritt, och makalöst häftigt, som vanligt från den här trion.
Sex utropstecken. Sex strax efter.
Inferior, Brute, Olaga Hot, Haddock, Karensdag och Abacorn simmar tryggt i kölvattnet. Även om flera av akterna är nya namn för mig känns det som att de står på toppen av sin prestanda.
Jonathan Strandlund
tisdag 9 november 2010
Big Balls Metal Compilation Releasefest på fredag
Rock´n roll children
lördag 6 november 2010
Veckans spökkrönika
Rubrik: Män i masker fascinerar
Slipknot tog upp stafettpinnen och maskerade sig i skrämmande gummimasker. Ett nytt band med en aura av spänning var fött och höll hårt på imagen tills sidoprojekt krävde att maskerna togs av. Puts väck med spänningen alltså.
I senaste numret av Sweden Rock Magazine visar norska Dimmu Borgir upp sig i sin fulla prakt. Hippa Los Angeles firman Junker Design har slöjdat fram helt hysteriska scenkläder med betar och horn som snarare för tankarna till Gandalf och Sagan om ringen än black metal. Effekten är knappast skrämmande men dock tämligen effektfull.
Här intill recenserar jag även brittiska Cradle of filth. Ett band som även de fixar och donar med frisyrer, kontaktlinser och kläder. Inte speciellt häpnadsväckande men med en diabolisk inramning av historiska skräckinslag hankar de sig fram hyggligt. I alla fall i mörker, Cradle of Filth i dagsljus gör ingen glad.
Skrämmande är dock svenska bandet Ghost. De rör sig i ett dunkel av mystik och knappt någon vet vilka som döljer sig bakom munkkåporna. Frontmannen är dödskallesminkad och bär en biskopsmössa medan resten av medlemmarna liknar kolsvarta skuggfigurer.
Ghost lirar långtifrån dyster musik. De snubblar snarare runt i ett poplandskap med förgreningar i sjuttiotalsmyllan. De diaboliska texterna höjer dock konceptet till skyarna och hajpen har inte låtit vänta på sig. Ghost har blivit en snackis med en minimal budget.
Alla. ALLA. Hyllar Ghost. Bloggare, tidningar, radio och TV. Jag surfar själv med på tsunamivågen och håller deras fantastiska album Opus Eponymous som ett av årets bästa och i tisdags morse satt Fredrik Strage på bästa morgonsändningstid och pratade varmt om fenomenet Ghost i TV4.
Det hänger alltså inte på hur dyra attiraljer man köper på sig utan så länge ett bands identitet är en välbevarad hemlighet är succén intakt. Tyvärr är det bara en tidsfråga innan världen vet vilka som lirar i Ghost. Och då förlorar vi tyvärr ett diskussionsämne och får nöja oss med enbart musiken. Igen.
Jonathan Strandlund