Sweden Rock Magazine #87

Nytt nummer ute nu. Jag har snackat med Amanda Somerville och Janne Jarvis (Hate Gallery, ex-Warrior Soul) och recenserat Demon Seed och Hate Gallery.

Kollega Carl har gjort en drömartikel om Eric Carr. Missa inte.

Beth, I hear you callin' But I can't come home right now Me and the boys are playin' And we just can't find the sound

Dagens vinylraid på Knastret

Efterskalvet från Sölvesborg stillas lämpligen med ett besök på Knastret.

Alive

Man vet att det är vår när vardagsrumsspelningarna flyttas utomhus och bandtröjorna duger gott som ytterplagg.

Veckans Darling - Kiss / Dynasty

När jag köpte albumet i början av åttiotalet så kändes det helrätt. Att Destroyer kunde ha blivit mitt första inköp var inget jag reflekterade över då. Det viktiga var att Gene, Paul, Peter och Ace var på omslaget. Musiken var av sekundär betydelse. Dynasty var min första egna vinylplatta och den står fortfarande i lådan här hemma.

Dynasty är inte Kiss vassaste album men det förtjänar inte heller all kritik det har fått under åren. Orsaken stavas I was made for lovin you. Discolåten är enda orsaken till att albumet släpats i smutsen och bespottats så.

Det är dock ett splittrat album av ett band i total upplösning. Ace och Peter höll på att gå under medan Gene och Paul gasade på. Naturligtvis återspeglades det i musiken.  Peter Criss trummar inte ens på Dynasty och det var ungefär här som det slutade att spela någon roll vem som egentligen lirade på en Kiss-platta. I alla fall om man frågar Gene och Paul.

När jag intervjuade Nicke Andersson i höstas kom vi båda fram till att vi faktiskt gillar Dynasty. Kanske inte lika mycket som Destroyer men ändå så att vi försvarar det när någon laddar kanonerna för att kritisera det.

Mina grabbar kommer också släpande på albumet ganska ofta och då inte bara för att ”Kiss-gubbarna” på omslaget är coola utan för att de faktiskt gillar musiken. Precis som pappa och Nicke Andersson.

Jonathan Strandlund

Den är texten publicerades i en kortare version i dagens NWT

Veckans spökkrönika

Eftersom NWT:s webbredaktion tydligen är i viloläge så kommer här min krönika från i fredags.

Rubrik: Män i masker fascinerar

Kiss och Alice Cooper var först. Mask på och massmedial uppmärksamhet andra bara kunde drömma om. Idag är mystiken borta. Stanley och Simmons visar sig öppet utan smink och Vincent Furnier lirar golf med ex-presidenter.

Slipknot tog upp stafettpinnen och maskerade sig i skrämmande gummimasker. Ett nytt band med en aura av spänning var fött och höll hårt på imagen tills sidoprojekt krävde att maskerna togs av. Puts väck med spänningen alltså.

I senaste numret av Sweden Rock Magazine visar norska Dimmu Borgir upp sig i sin fulla prakt. Hippa Los Angeles firman Junker Design har slöjdat fram helt hysteriska scenkläder med betar och horn som snarare för tankarna till Gandalf och Sagan om ringen än black metal. Effekten är knappast skrämmande men dock tämligen effektfull.

Här intill recenserar jag även brittiska Cradle of filth. Ett band som även de fixar och donar med frisyrer, kontaktlinser och kläder. Inte speciellt häpnadsväckande men med en diabolisk inramning av historiska skräckinslag hankar de sig fram hyggligt. I alla fall i mörker, Cradle of Filth i dagsljus gör ingen glad.

Skrämmande är dock svenska bandet Ghost. De rör sig i ett dunkel av mystik och knappt någon vet vilka som döljer sig bakom munkkåporna. Frontmannen är dödskallesminkad och bär en biskopsmössa medan resten av medlemmarna liknar kolsvarta skuggfigurer.

Ghost lirar långtifrån dyster musik. De snubblar snarare runt i ett poplandskap med förgreningar i sjuttiotalsmyllan. De diaboliska texterna höjer dock konceptet till skyarna och hajpen har inte låtit vänta på sig. Ghost har blivit en snackis med en minimal budget.

Alla. ALLA. Hyllar Ghost. Bloggare, tidningar, radio och TV. Jag surfar själv med på tsunamivågen och håller deras fantastiska album Opus Eponymous som ett av årets bästa och i tisdags morse satt Fredrik Strage på bästa morgonsändningstid och pratade varmt om fenomenet Ghost i TV4.

Det hänger alltså inte på hur dyra attiraljer man köper på sig utan så länge ett bands identitet är en välbevarad hemlighet är succén intakt. Tyvärr är det bara en tidsfråga innan världen vet vilka som lirar i Ghost. Och då förlorar vi tyvärr ett diskussionsämne och får nöja oss med enbart musiken. Igen.

Jonathan Strandlund

Sonic Boom-booklet