Årets plattor 2012 // Martin Magnusson (Damien)

As I Lay Dying - Awakened
Förra skivan, ”The powerless rise”, var helt ok men det kändes ändå som att As I Lay Dying hade börjat trampa lite vatten. Sedan dess har sångaren Tim Lambesis inte bara spenderat tid på gymmet, han har dessutom tillsammans med sina bandkamrater komponerat ett knippe högkvalitativa låtar. Andraspåret ”A greater foundation” kan till och med vara det bästa bandet gjort.

Pennywise – All for nothing

Att Pennywise anno 2012 skapat en av årets bästa skivor är lika mycket en positiv överraskning som det beror på nye (och skulle det visa sig, tillfällige) sångaren Zoli Téglás (Ignite). Den stora frågan är hur nygamle sångaren Jim Lindberg fixar att sjunga dessa låtar live.

Architects – Daybreaker

Architects tar sig in på topp-10 för andra året i rad. Ingen fullpoängare men en dryg handfull riktigt bra låtar väger upp att skivan även innehåller ett par nummer i den ostigare skolan.

Strife – Witness a rebirth

1994 kommer för alltid att vara ett årtal som gör mig extra varm inombords. Det beror inte bara på fotbollsminnen utan minst lika mycket på att 1994 var året då jag på allvar började lyssna på hardcore. Strife var ett av de tre stora amerikanska banden på den tiden (Earth Crisis och Snapcase var de andra två) och därför känns det såklart extra roligt att bandet efter 10 år på sparlåga nu är tillbaka med besked. Särskilt när allt från omslag till låtar ger positiva vibbar av 1994. Rick Rodneys jätteskägg ger givetvis plus i kanten.

Converge – All we love we leave behind

Att Converge har en extremt hög lägsta nivå är inget nytt. Man vet redan på förhand att en ny skiva från Converge kommer att vara en av årets bästa. ”All we love we leave behind” är inget undantag.

Thåström – Beväpna dig med vingar

Måhända inte lika stark helhet som de två föregångarna men skivan smäller trots det alla svenska konkurrenter på fingrarna.

Mindset – Leave no doubt

Om Strife är gamla rävar i hardcoregamet är Mindset något färskare. ”Leave no doubt” slog ner som en bomb hos mig i slutet av hösten och bjuder på knappa 25 minuter av riktigt bra old school hardcore som för tankarna till legendariska band som Chain of Strength, Floorpunch, Gorilla Biscuits, Youth of Today m.f.l.

Lamb of God – Resolution

Lamb of God har tappat en del av sin forna glans och jag vet inte om det beror på mig eller på bandet. Men visst finns det höjdpunkter på ”Resolution”, även om skivan som helhet är ett par steg bakom bandets starkaste utgåvor. Dessutom är det alltid underhållande att lyssna på vad Chris Adler hittar på bakom trumsetet.

Parkway Drive - Atlas

Endast ett fåtal av låtarna når upp till samma nivå som merparten av materialet på två år gamla ”Deep blue” (som slutade i topp på min lista från 2010). Denna nivå är emellertid att betrakta som väldigt hög varför ”Atlas” trots allt hamnar på topp 10.

The Ghost Inside – Get what you give

The Ghost Inside plockar poäng på ganska enkla knep. Knep som funkar ska tilläggas och därför lyssnade jag en hel del på den här skivan under ett par veckor i somras. Bristen på riktiga överraskningsmoment är samtidigt bandets akilleshäl vilket gör att ”Get what you give”  knappast blir en blivande klassiker hos mig.

Bubblare

While She Sleeps – This is the six
Propagandhi – Failed states
Sparzanza – Death is certain, life is not

Skivor som att döma av andra personers omdömen (som jag i förekommande fall litar på) hade kunnat ta sig in på listan om jag bara haft mer tid, engagemang och möjlighet att lyssna:

Graveyard – Lights out

Neurosis – Honor found in decay

Skivsläpp att se fram mot nästa år:

Cult of Luna
Kvelertak
Bring Me The Horizon
Damien