Årets plattor 2012 / Johan Rudberg (Mordbrand, The Law)

1. God Seed - I Begin
2. Skogen - Eld (2012)
3. Paradise Lost: Tragic Idol
4. Burzum - Umskiptar
5. Mgla - With hearts toward none
6. Ihsahn - Eremita
7. Puteraeon - Cult Cthulhu
8. Black Breath - Sentenced To Life
9. Candlemass - Psalms For The Dead
10. Marduk Serpent Sermon

Årets plattor 2012 // Jonathan Strandlund

Paradise Lost - Tragic idol
Mellan Solitary one och The Glorious end rinner så mycket medelålders mörker att pannlampa är obligatoriskt. Tragic idol greppar tag i hela kroppen och håller alla sinnen i ett järngrepp.

Imperial State Electric – Popwar
Nicke Andersson hoppar och studsar mellan så fint skurna delar av musikhistorien att man inte kan göra annat än falla pladask för hans sinne för detaljer. En svensk klassiker. Igen.

Turbonegro - Sexual harassment
Turbonegro reste sig på tio, skaffade en ny sångare, loskade fram brännande rock och sket i konsekvenserna. Precis som AC/DC kring albumet Back in black. Sexual harassment var det enda rätta för de murknande chockrockarna.

Marduk - Serpent sermon
Helgon piskas, heliga skrifter brinner, kyrkor demonteras, godheten sitter tjärad och fjädrad strax utanför verkligheten. Marduk är sataniskt onda på riktigt.

Bullet - Full pull
Om någon producent som kan få simpel skrevrock att svänga som en elefant på amfetamin är det mästerlige Nicke Andersson. Lyssna på detaljerna i partyt.

Black Breath - Sentenced to life
Heavy Sound. Regeringsgatan. Stockholm. Anslagstavla. Kontaktannonser. 1989. Fränt.

Graveyard - Lights out
Omslaget har inte en chans mot Hisingen blues. Innehållet kunde lika gärna varit skiva två i en dubbel debut.

Testament - Dark roots of earth
Booooom. Maffig produktion och ett knippe låtar som skickar The Big four längst in i skamvrån. Thrash metal som den ska låta.

Grand Magus - The Hunt
Judas Priest headlinar på Valhalls stora scen. Vikingar går bärsärk. Allt brinner.

Candlemass - Psalms for the dead
Svanesång? Leif Edling borde tänka om, det här är visserligen ett värdigt avslut men också ett tecken på att det finns mer att hämta i doomkällan. Mycket mer.

Årets plattor 2012 // Magnus Elvsén

Dessa 10 har spelats mest i det Spångska hemmet 2012


10. Prong - Carved Into Stone
Alright, alltid gött med lite Tommy Victor riff

9. Imperial State Electric - Pop War
Avsaknaden av Hellacopters blev lite mindre i samband med I S E andra skiva

8. Meshuggah - Koloss
Svårt och Hårt

7. My Dying Bride -A Map of All Our All Failures
Årets doomtitel och Aarons röst räcker långt

6. Kreator - Phantom Antichrist
Kreator, tysk trash i toppklass

5. Riot - Immortal Soul (2011)
Återupptäckte Riots sista skiva i samband med Mark Reales död den 25 jan 2012

4. Katatonia - Dead End Kings
Alltid skönt att glida in i Katatonias ljudbild

3. Testament - Dark Roots Of The Earth
Vuxenmetal, och när gitarrsolot i True American Hate sätter igång då åker luftgitarren fram

2. Killing Joke - MMXII
Herregud vilken skiva gubbarna har gjort (igen), rytmisk svängig pre-apokalyptisk postpunk.

1. Gojira - LÈnfant Sauvage
2012 - The year of Gojira, har sedan april sträcklyssnat på From Mars To Sirius, the Way of All Flesh och slutligen LÈnfant Sauvage. Hatten av för fransk metal.

Årets plattor // Rickard Hednar (The Generals)

1. Black Breath – Sentenced To Life
Det drivet, manglet och svänget som Seattle-konstellationen uppbringar i en magisk mix på denna deras andra giv förtjänar inget annat än meningen ”JÄVLAR VA BRA!”.
Med tanke på min hardcore-ådra som allt jämt bultar antar jag att det är just det punkiga i kombination med flörten till världens bästa stockholmsdöds som gör mig så fruktansvärt uppspelt. Helt enkelt en oslagbar hybrid som förtjänar en större plats bland årets plattor.

2. Kreator – Phantom Antichrist
När jag en kall augustikväll på Wacken Open Air stod och bevittnade Kreator sa kamraten vid min sida plötsligt ”det låter ju som Slayer”. Och det gjorde det faktiskt. Dock var det inte nödvändigtvis soundet, stilen eller låtarna. Snarare var det känslan. Den där sköna känslan som infinner sig när någonting är jävligt bra. När thrash låter som om jag överväger att aldrig mer lyssna på en annan genre. SÅ jävla bra är Phantom Antichrist.

3. Unleashed – Odalheim
Sverige levererar dödsmetall av absolut världsklass år efter år. Årets bidrag är Unleashed. Efter första lyssningen hade jag en stark lust att hugga ved. Dra de slutsatser du vill av det faktumet.

4. Biohazard – Reborn In Defiance
”State Of The World Adress” är ett av de album jag spelat mest någonsin och Biohazard var tillsammans med Life Of Agony, min inkörsport till hård musik under tidigt 90-tal. Reborn In Defiance står sig alldeles utmärkt i jämförelsen och jag hoppas att de fortsätter att leverera i många år framöver. Det är alldeles för lite hockey-körer i dagens metal!

5. Turbonegro – Sexual Harassment
Hur lätt kan det vara att vältas in i Turbonegro och placeras i Hanks gigantiska pjucks? Jag vet inte, men jag misstänker att det krävs en uppsättning rejäla ballar och en ännu större buk. Herr Sylvester är dock hur bra som helst och det kan inte finnas en Jugend därute som är missnöjd. Det känns som om Turbonegro kan vara tvungna att gå tillbaka några år för att passa Sylvesters råare stämma, vilket är en positiv sak enligt mig. Ett steg mot en Ass Cobra-vibe hade inte gjort något på nästkommande alster.

6. Graveyard – Lights Out
Om man lagar till en uppföljare av den här kalibern till Hisingen Blues så förtjänar man en plats på årslistan. ”Lights Out” är inte nödvändigtvis bättre, men den är jävligt bra.

7. Napalm Death – Utilitarian 
Rens! Jag blir aldrig besviken på grindkungarna från Birmingham. Efter 15 album så vet man vad man kan förvänta sig, rens.

8. Danko Jones – Rock And Roll Is Black And Blue
Det känns som om Danko har skrivit låtar på rutin i några år nu. Även om ”Rock And Roll Is Black And Blue” inte är i närheten av exempelvis ”Born A Lion” så är det ett steg i rätt riktning. Albumet är mer homogent och produktionen är råare än på länge.

9. Raubtier – Från Norrland Till Helvetets Port
Jag har varit ett fan sedan den dagen jag hörde låten ”Achtung Panzer” för första gången. Det var 3 år sedan och krigsmaskinen har nu växt sig starkare än någonsin. ”Låt Napalmen regna ner, bränn ner hela världen, låt napalmen regna ner, all lycka på färden”. Argt, ondskefullt, genialiskt. Allt med glimten i ögat.

10. The Scams – Bombs Away
Det är jävligt svårt att inte tycka om The Scams. Det är denna sortens musik som alla hårdrockare uppskattar. Det är universal-hårdrock. Det är svinbra.

Skuggorna:
Grand Magus – The Hunt
Meshuggah – Koloss
Testament – Dark Roots Of Earth
Sideburn – IV Monument
God Seed – I Begin
Devin Townsend Project – Epicloud
Candlemass – Psalms For The Dead

Karlstadband som har nytt släpp på gång:
The Generals
Invasion
Damien
Inferior
The Dead And Living

Årets plattor 2012 // Peter Norlander

1-10 funkar inte i år, så det blir topp 3 och resten kommer på en hedrande 4:e plats.

1: Black Breath – Sentenced to Life
Kommer faktiskt inte ihåg senast jag fick ett sådant här jävla lyckorus. Black Breath rycker tag i hela kroppens nervsystem och påminner mig varför jag älskar musik. Det här kan vara topp 10 någonsin. Tycker att man ska vara lite försiktig med lovord man kan komma att ångra, men med Sentenced to Life är jag helt säker. Stenkross årsmodell 2012.

2: Testament – Dark Roots of Earth
Härmed utser jag Testament till århundradets Thrashkungar. Efter lång och trogen tjänst och framförallt en jävligt hög lägstanivå sitter de numera obestridligt på tronen. Kanske är det nyhetens behag, men Dark roots kan vara bandets fetaste släpp hittills.

3: Aborted – Global Flatline
Håll i bröstkorgen, om du vill överleva Global Flatline. Europeisk döds-grindmangel utan dess like. Genialiskt  kompromisslöst mangel. Grym  produktion plus låtmaterial som håller hela vägen. Aborted gör inget unikt, bara så mycket bättre än de flesta.

4:
Graveyard – Lights Out
Spöar upp Hissingen Blues med vänstern. Bäst i klassen just nu.

Cockney Rejects – East End Babylon
Efter att stått i skuggan av Sham 69 har Londonpunkarna släppt sitt bästa album någonsin.

The Casualties – Resistance
Pungsparkspunk med allsång och metallinfluenser. En kasse Fullers och kvällen är fulländad.

Soundgarden – King Animal
Efterlängtad comeback som sätter ny standard för den släpiga rocken. Fan dä ä bra alltså.

Kreator – Phantom Antichrist
Klassisk thrash-Metal med pondus som överaskar positivt. Riktigt gött flås i nacken.

The Sword – Apocryphon
Stentuffa riff i klassisk heavy Metallskrud, omöjlig att värja sig från. Stampa takten katten.

Neurosis – Honor found in Decay
Partydödare av högsta rang som förtrollar vid övriga tidpunkter. Växer varje lyssning.

Årets plattor 2012 // Magnus Lersten (Tryck - Värmlands Nöjestidning)

2 in 1 - 80´s legacy
Kreator - Phantom Antichrist
Destruction - Spiritual Genocide
Det är jäkligt kul att ha följt band som Kreator och Destruction och deras resa från pluttband med ingen som helst respekt till i dag när man hör att folk åker land och rike rund för att få se dem. Kan inget annat än att beundra deras ihärdighet, energi och kreativitet.

Vad säger man om Phantom Antichrist? - Jävlar vad bra! Precis som Kreator (nästan) alltid har varit. Den ta tag i nackskinnet och vrider om ordentligt.

Spiritual Genocide är även den en höjdare med styrka som hämtat från ett slagfält med endast en spik-klubba att slåss med. Alla låtarna är relativt lika varandra men det blir inte tråkigt på nåt konstigt sätt.

2 i 1 - Svenskt stål
Graveyard - Lights Out
Bullet - Full Pull
Två band som skiljer sig från varandra men levererade två magnifika debutplattor. De lyckas definitivt upprätthålla kvalitén även denna gång och dessa två band är ett svar på frågan ifall inte Sverige producerar det bästa inom rock, hårdrock och metal för tillfället…

Testament - Dark Roots of Earth
Testament uppfinner inte hjulet om och om igen men det har en jäkla förmåga att göra det riktigt bra varje gång (nästan). På Dark of Roots känns som att det plockat fram “open only in case of emergancy” lådan och det låter som äkta Thrash ska låta.
Testamentera mera!

Unleashed - Odalheim
Unleashed är inget favoritband och har aldrig varit men fångade ändå min uppmärksamhet med Odalheim. Musikaliskt skiljer det sig inte värst mycket från tidigare plattor förutom att man kan ana en viss mognad och man äntligen börjar låtar med annat än ett tungt gitarrtugg, vilket börjar bli lite tjatigt över lag.
Antar att det här en sån skiva som inbitna lyssnare inte gillar bara för att det låter lite annorlunda och då är det gamla bättre. Men jag gillar´t!

Grand Magus - The Hunt
Med enkla och självklara riff tar Deep Purple-rockarna oss tillbaka till 70-talet som aldrig förr. Låtuppbyggnaderna är som hämtat ur skolboken men det är just detta som gör att det står ut idag när mycket metal/hårdrock är tekniskt. Man behöver inte lyssna ihjäl sig för att inte missa något, vilket kan va gött emellanåt.

Loch Vostok - V:The Doctrine Decoded
Svårsmält och schizofrent men otroligt roligt och lekfullt. Till och med Dream Theatre borde även de känna viss inspiration och viss avund efter några lyssningar.
Avantgarde Metal (?) i riktigt bra tappning.

Demon - Unbroken
Då var vi där igen. Ett urgammalt band som tydligen inte tömt ur sig än och jag älskar´t

Accept - Stalingrad
Är ju en sån där stönig jäkel som inte kan Accept utan UDO. Men en i och med Stalingrad verkar det faktiskt finnas en vändpunkt, för den är riktigt bra. Man kan till sin glädje äntligen finna högkvalitativa tongångar och medryckande refränger även utan UDO. Dock är de tyvärr ännu en besvikelse live, men bra jobbat över lag.

Ser fram emot...
Crimson Glory släppte demon Gaden of Shadows och det var endast "denna låten" men jag behöver inget annat för att veta att äntligen är något stort på gång igen. Saknaden är stor efter sångaren “Midningt” som dog 2009. Men plötsligt stod Todd Latorre där som hämtad ur Midninght och Geoff Tates egna sångmanual. Plötsligt kunde en av de bästa Progresiva metalbanden genom tiderna börja turnera och tydligen även spela in igen.  Det dröjde inte länge förrän Queensryche även fick upp ögon för Todd och bjöd in honom till att ersätta Geoff Tate i det framtida projektet Risning West. Todd kör dubbelt i båda banden och jag ser fram emot 2013.

Bästa spelning
King Diamond på Sweden Rock

Årets plattor 2012 // Larzon (Millencolin)

Ancestors "In Dreams And Time"
Deathspell Omega "Drought"
Institution "Domen Är Satt"
Marduk "Serpent Sermon"
Neurosis "Honor Found In Decay"
Sickoids "s/t"
Swans "Seer"
Switchblade "2012"
Troubled Horse "Step Inside"
Witchcraft "Legend"

Inte rangordnat - därav bokstavsordning

Super Extra Bonus
Isterismo – Follia Verso L’interno

Live
Unsane w/ Melvins - The Casbah, San Diego
Sleep - Strand, Stockholm
Witchcraft - I min trädgård i September. (De:Nihil Garden Showdown 2012)

Läs gärna
De:Nihil Rec
Anger Management

Mest efterlängtade låtlistan 2012

01. Åpenbaring
02. Spring Fra Livet
03. Trepan
04. Bruane Brenn
05. Evig Vandrar
06. Snilepisk
07. Månelyst
08. Nekrokosmos
09. Undertro
10. Tordenbrak
11. Kvelertak

Sweden Rock Magazine #99

Årets 50 bästa album. Del två i AC/DC-intervju med Mark Evans. Black metal med Von och Master's Hammer, sju sidor om Voivods tidiga karriär, fyra sidor WASP och givetvis ett möte i Kalifornien med Chris Holmes som inte får missas.

Jag har intervjuat Mors Principium Est och recenserat Warrior Soul (månadens album) Chris Holmes Patrol (kanske den mest sorgliga platta jag recenserat), Hyper Actives, Gold, Red Lamb och Midas Touch.

Fixar fetaste julklappen gör du enklast genom att klicka här 

Årets plattor 2012 // Daniel Eriksson (Slave to metal)

1. Paradise Lost - Tragic Idol
I mitt hem har Paradise Lost varit husgudar sedan början av nittiotalet. Därför är det också självklart att de toppar årslistan när de nu släppt sin bästa skiva sedan “Draconian Times” 1995. Detta är så bra att orden tar slut. Få band har så säreget sound att man genast känner igen bandet när första tonen klingar genom högtalarna – Respekt!

2. Witchcraft – Legend
Hade sniffat lite på Witchcrafts musik tidigare och gillat det lilla jag hört. Så helt plötsligt släpps “Legend” och jag blir fullkomligt golvad. Vilka låtar, vilket sound och vilken sång! Helt klart årets största och mest positiva överraskning. Ritar helt klart om den svenska musikkartan.

3. Rush – Clockwork Angels
Rush är och förblir ett av hårdrockens mest intressanta band. Många äro de som säger sig digga deras musik, men jag räknar dem ändå till band som måste anses som tragiskt förbisedda av den stora massan hårdrockare. När Neil Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee skapar musik uppstår en magi som inga andra band lyckas med. Konceptskivan “Clockwork Angels” är en skiva som tar lite tid och definitivt måste få det, den är värd sin väntan. Magiskt bra!

4. Accept – Stalingrad
Sedan nye sångaren, tillika amerikanen, Mark Tornillo klev in i det tyska kollektivet har saker och ting styrts upp till det positiva. Där Udo mest levererade det han förväntades så har Mark istället axlat rollen som både fanbärare av det klassiska och samtidigt infört något nytt i Accepts musik. Jag vågar som gammal fan påstå att Accept aldrig varit bättre än vad de är just nu. Hade någon sagt till mig runt år 2005 (när Udo valde att inte satsa på nytt med sina forna bandkamrater) att Accept kommer vara ett av de mest vitala banden om sju år – hade jag troligtvis svarat med ett stort asgarv! Tänk så fel man kan ha ibland...

5. Testament – Dark Roots of Earth
Testament är thrashens mest pålitliga band! När Chuck Billy och co. inte är på humör så är de ändå ruggigt bra och när de som på nya plattan “Dark Roots of Earth” är på ett hiskeligt spelhumör ja då jävlar...Testament är ett av få thrashband som förstått att genren står och faller med att ha medryckande låtar och etsande refränger. När thrashmetallåtar inte hugger tag i en direkt, ja då faller liksom hela systemet och Testament ett av få band som fattat det. Därför är de ihop med Megadeth det mest pålitliga man kan få inom thrashmetalgenren numera. “Dark Roots of Earth” är sprängfylld med bredbenta hits med blytunga och saftiga refränger – det säger liksom allt!

6. Graveyard – Lights Out
Att följa upp en platta som tokhyllade “Hisingen Blues” kan inte ha varit lätt, därför är det ännu mer respektingivande när de här kommer med en uppföljare som är ännu bättre än sin föregångare. Här har de än mer utvecklat sitt sound och sitt underbara låtsnickeri och skapat ett hantverk som håller från start till mål. Graveyard pallade trycket!

7. Stone Sour – House of Gold & Bones Part 1
Corey Taylor och James Root närmar sig alltmer sitt ordinarie levebröd i Slipknot med sin musik i Stone Sour. Den tunna linjen mellan banden har aldrig varit tunnare och i brist på något nytt från Slipknot kommer snart Stone Sour ha god potential att komma ikapp och gå om. På nya konceptplattan, som får sig en uppföljare redan i vår, brottas starka låtar med varandra trots att de snyggts vävts ihop i produktionen. Bandets vassaste verk och som definitivt kommer ta dem närmare tronen. Inom något år är detta bandet som kommer toppa affischerna på festivaler som Metaltown och Getaway. De har tagit sig mot toppen och kommer definitivt att stanna där.

8. Europe – Bag of Bones
Europe gjorde en välkommande rekonstruktion av sitt fornstora jag 2004, det var det bästa beslut de tagit på kanske rent av hela sin karriär. Bort med hårsprayen och kajalen och in med plattång och blytunga bluesriff. Vips så hade det gamla melodiösa hårdrocksbandet fått sig en betydligt mer passande kostym och vi är redan nu framme vid fjärde studioskivan sedan nystarten och dessutom det bästa dem gjort på riktigt många år. Att de numera trivs mer än någonsin med sin tillvaro är något som musiken verkligen förmedlar.

9. Unisonic – Unisonic
Det var nog fler än jag som inte trodde att det var möjligt att få höra det äkta Helloween igen – alltså det där det är Kai Hansen som står vid just Michael Kiskes sida. Därför är det extra kul att Unisonic bjuder in till precis det som den våta drömmen bestod av. Här blandas hårt med mjukt och ledstjärnan är såklart grymma melodier och högklassig sång. Kiske visar än en gång varför han är en av hårdrockens största sångare. Här är grabben som tar tonerna rätt men ändå har karisma och power i sin röst.

10. Tiamat – The Scarred People
Redan på förhand så trodde jag att Tiamat var givna för toppskiktet på årslistan. Men med årets benhårda konkurrens i kombination med att den är sent släppt på året (man behöver lyssna ännu mer på den) gör att den hamnar sist på tio i topp listan. Som vanligt är de förföriskt friska i sitt lir och nya gitarristen Roger Öjersson bränner av några av årets absolut snyggaste gitarrsolon. Fråga mig om ett år och jag är säker på at jag skulle vilja revidera listan och plocka upp den några snäpp.

5 Bubblare som inte nådde riktigt ända fram:
Imperial State Electric – Pop War
Primal Rock Rebellion – Awoken Broken
Cancer Bats – Dead Set on Living
Candlemass – Psalms for the Dead
Prong – Carved Into Stone

Kolla gärna in Daniels blogg

Årets plattor // Björn Larsson (Mordbrand och The Law)

1) Mgla - With Hearts Toward None
Världens just nu bästa black metal-band kommer inte från Sverige eller Norge. Polens Mgla har beträtt tronen med råge med hjälp av en handfull EPs och debuten Groza från 2008. Med "With Hearts Toward None" har duon åstadkommit årets bästa platta - alla kategorier. Melodikänslan och atmosfären är majestätisk och i en klass för sig. Elit!

2) Marduk - Serpent Sermon
Segertåget verkar inte upphöra. Sedan Mortuus lade jordnötsringsfingrarna på micen i pionjärerna Marduks uppsättning, så har allvaret och konstnärsskapet breddats och kvartettens relevans mångdubblats. "Serpent Sermon" är den fräckaste Marduk-plattan sedan intensiva "Plague Angel".

3) Nachtmystium - Silencing Machine
Efter en vattendelare som "Addicts: Black Meddle Pt. II" så beslutade amerikanska Nachtmystium att chilla lite med proggen och öka svartmetallsdosen, enligt läkarens rekommendationer. Resultatet är förvånansvärt potent och inte alls ett fegt grepp med säkra kort. Grunden på "Silencing Machine" ÄR cementerad i svartmetall, men en rad andra influenser är skönjbara här och var. Den här gången har dock inte experimentlustan tagit överhanden, vilket gynnar bandet i kvadrat.

4) God Seed - I Begin
Gaahl och King Ov Vitlök (eller "King Ov Hell", som hans mor kallar honom) dök upp från ingenstans efter att ha lagt ned projektet för några år sedan (då Gaahl var sugen på att pyssla med annat än svartmetalls-gurgel).
Jag hade INGA förväntningar what so ever på den här plattan, men "I Begin" är utsökt. Tvivelaktigheterna i mixen (med de lägsta trummorna sedan "Total Death" med Darkthrone) å ena sidan, men proggelementen funkar utmärkt och God Seed är flera resor vassare än Infernus-ledda Gorgoroths senaste giv (jämförelsen är omöjlig att motstå).

5) Bombs of Hades - The Serpent’s Redemption
Bombs of Hades kör 'pang på rödbetan' med sin 'd-beat'-döds och har nu på sin andra platta (via ungefär en miljon EPs och splitar) verkligen tagit steget till att låta som ett unikt band. BoH är inte här för att komplicera saker och ting, utan fokuserar sig på att göra jävligt bra _låtar_ med ena foten i gammel-dödsen och den andra dis-punken. Tacka fan för det!

6) Horrendous - The Chills
Horrendous tillhör de där banden som bara dyker upp från ingenstans, utan att göra någonting nytt, men lyckas med att frälsa i princip alla i sin väg. Gammel-amerikansk döds med nerv ryms på den här strålande debuten. Kanske har "The Chills" inte gjort så mycket väsen av sig på den här sidan av atlanten, men med tanke på hur många årslistor som den hamnat på i staterna så lär detta faktum ändras.

7) Avenger - Bohemian Dark Metal
2012 års bandupptäckt? Tjeckiska Avenger (med en basist som även stämmer upp i legendariska och ultra-kvltiga Master's Hammer) har gjort svärtad döds sedan 1992, vilket tydligt hörs på "Bohemian Dark Metal". Att detta gäng gått mig förbi är både beklagligt och märkligt. För att tidigare delat musikaliskt gemensamma nämnare med Hypocrisy (de körde t.o.m. en cover på "Roswell 47" live under en tid), så är man nu ute på än svartare vatten. Står man ut med en bräcklig, tjeckisk sångare så belönas man å det gräddigaste av detta giv.

8) Deathspell Omega - Drought
Förvisso en EP, men Deathspell Omega dominerar vidare. Vid första anlyss (anblick?) ett rutinsläpp, men efter några spann inser man (som vanligt) djupet i den här fantastiska musiken. D.O. har en oefterhärmelig aura och lirar i en helt egen klass. Ibland är det lätt att bli borttappad, men den här musiken existerar inte för att blidka. Den existerar för att utmana.

9) Autopsy - All Tomorrows Funerals
Förra årets vinnare släppte i år en EP-samling där inledningsspåren är helt nyinspelade, varför plattan kvalificeras till min årslista. De "nya" låtarna är guld (även om "Mauled to Death" är en gammal tidigare oinspelad sång i ny kostym), som väntat. Hajar man inte Autopsys storhet så begriper jag inte vad man har att hämta i extremmetallen överhuvudtaget.

10) Paradise Lost - Tragic Idol
Paradise Lost gör ÄNTLIGEN en sån där platta som de behövt göra sedan.. ptja.. när då? När var P.L. bra på riktigt senast? Troligtvis är det Gregor Mackintoshs death metal-sidoprojelt Vallenfyre som stillat bandets metal-komplex och lagt fokus på att skriva tilltalande deppmusik istället. Det är ju trots allt den funktionen Paradise Lost ska ha.

Ghost

Om du vill ha ett mail från Papa Emeritus surfar du in på secularhaze.com och skriver i din epost-adress. Då uppenbarar sig en ny låt i märklig taktform.

Saxat från Blabbermouth
GHOST is putting the finishing touches its next studio album, due out in 2013 on Loma Vista Recordings, the new record label founded by Tom Whalley in partnership with Republic Records, a division of Universal Music Group. GHOST cult leader Papa Emeritus (rumored to be REPUGNANT/SUBVISION's Tobias Forge and his Nameless Ghouls have summoned Nashville-based Grammy Award-winning Nick Raskulinecz (DEATH ANGEL, DEFTONES, FOO FIGHTERS, RUSH) to produce this offering.

Årets plattor // Martin Gronert (The Dead and living)

Kiss - Monster
Störst, bäst och vackrast oavsett ålder och årtal. Om Beatles var större än Jesus så är Kiss större än evolutionen. Det är alldeles för mycket av allt och lite till. Sånt gillar jag!

Unleashed - Odalheim
Vikingarock. Kan det verkligen vara bra? Det beror på sättet man gör det på. Gör man det som Unleashed så kan det vara väldigt bra. Det märks redan på öppningsspåret. Perfekt att promenera till eller sitta fast på ett tåg med i rådande väderlek.

Marduk - Serpent Sermon
Ja, vad ska man motivera egentligen? Det är klassisk black metal som inte gör sig fin för någon i onödan. En objuden gäst vars obehagliga uppsyn tränger sig på en på det där magiska sättet som endast black metal kan.

Grave - Endless Procession Of Souls
Även om musiken Grave gör faller utanför det jag brukar fatta tycke för så är det ändå något med skivan som tilltalar mig. Ljudbilden som stannat lagom någonstans runt milleniumskiftet kommer fullkomligt till sin rätt. Jag får nästan lite Slaughter Of The Soul-vibbar ibland. Bara lite, men tillräckligt för att börja trumma på låren och stampa i golvet.

Eldrimner - Inom Förloppet Av Ett Liv
Jag hade nöjet att spendera en månad på turné med Eldrimners sångare Alexander Andersson. En sympatisk grabb som ger ifrån sig ljud som om han vore flera århundraden äldre än vad han är. Det är en eländig och grotesk liten sak bandet har knåpat ihop. Bästa spåret är Livsflykt. Och den titeln säger en del om tonen bandet sätter med sitt debutalbum.

Thåström - Beväpna Dig Med Vingar
Satt med knackligt internet på turné och försökte lyssna på Spotify när den kom. Att sedan passera Gdansk där jag hört rykten om att Pimme skrivit en del av låtarna gav en extra krydda till det hela. Som om Thåströms musik någonsin behövt mer substans än vad den har på stereon hemma i vardagsrummet. Särskilt Samarkanda och Smaken av dig har gått varma under året.

Graveyard - Lights Out
Örebro har en postlåda med mitt namn på. De har även metallsvenskan, slottet och Graveyard. Ja, de har faktiskt har faktiskt sina rötter här. Även om Hisingen Blues är snäppet vassare i mina öron så är färska Lights Out ändå ett tecken på att bandet är här för att stanna. Jag råkar dessutom veta att det råder kapprustningen bland Örebros retrorock-band i skrivande stund. Så vi har med stor sannolikhet mer kvalitativ rock att vänta från gnällbältet framöver.

The Hives - Lex Hives
Det kan inte vara bra för folk med stort ego att hyllas till höjderna varje gång de släpper en ny skiva. Men The Hives gör faktiskt det de gör väldigt bra. Så även denna gång. Det mesta låter som förväntat men det bjuds även på några överraskningar. Jag vill så gärna tro att Pelle har lyssnat på någon vinyl med Coffinshakers när han plockat fram basrösten i vampyrlåten My time is coming. Rösten som för övrigt låter överraskande bekväm för en kille som brukar sjunga i flera tonarter högre än vad rösten tillåter. Vem vet. Det är en grym skiva i alla fall.

Imperial State Electric - Pop War
Briljansen som ständigt gjorde sig närvarande med Hellacopters saknas, men spår som Back on main, Can't seem to shake it off my mind och Sheltered in the sand är värdiga arvingar. Avslutande outrot i Enough to break your heart liknar något ett par snubbar från Liverpool kunde ha gjort under sin storhetstid. Friskt vågat - hälften vunnet och bra som fan!

The Nomads - Solna
Rockrävarna i The Nomads hyllning till hemkommunen låter som Hellacopters, Thunder Express och Hives, om vart annat. Eller var det tvärt om? Miles away och 20 000 miles är bäst! Särskilt Miles away… och 20 000 miles.


2012 bjöd även på ett gäng släpp med värmländsk anknytning som jag tycker är värda att nämna… Det här är ju ändå Värmlands hårdrocksblogg.

Sparzanza - Death is certain, life is not, Eyes Wide Open - Revelations och våra bolagskollegor i The Scams - Bombs Away är alla bra prestationer som förtjänar en plats i klubben för inbördes beundran.

Konsert
Rammstein inför fullsatt Palais Omnisports de Bercy i Paris, andra kvällen, Jonas Åkerlund filmar för DVD. Den kvällen hänger kvar.

Årets plattor 2012 // Lennart Larsson

1. Testament - Dark Roots Of Earth
I min bok är Testament det enda av veteranthrashbanden som inte har släppt ett enda svagt album under 25 års tid. Med senaste given visar de återigen var skåpet står, och det med eftertryck! Den yngre generationen har mycket att lära från det band som idag bäst representerar Bay Area-thrashen!

2. Accept - Stalingrad
Efter återföreningen med Mark Torquillo på sång har Accept bevisat - både live och på skiva - att de är bättre än någonsin. De vinner enkelt VM i heavy metal med sin energi, spelglädje, sina fantastiska gitarrer och slagkraftiga refränger. Jag vill även passa på att slå ett slag för Herman Franks platta "Right In The Guts" som också kom 2012!

3. Biohazard - Reborn In Defiance
På comebackplattan med originalsättningen, och dessutom första studiogiven på sju år, visar Brooklyn-kvartetten hur man bäst varierar en svängig och tung mix av hardcore och metal. Jag gör vågen när de återigen har lyckats knåpa ihop ett helt gäng med riktigt starka låtar. Tyvärr har Evan Seinfeld (mannen som gav mig idén till att tatuera Dals Långed på magen) lämnat bandet efter det att skivan spelades in. Han återfinns numer i Attika 7, vars debutplatta "Blood Of My Enemies" aspirerade på en plats högt upp på min årsbästalista.

4. Kreator - Phantom Antichrist
Efter nytändningen i början av 2000-talet har Kreator gång på gång bevisat att de är Europas bästa thrashband. "Phantom Antichrist" är ytterligare en i raden av riktigt bra plattor från dessa tyskar, som i Mille Petrozza har världens argaste musiker.

5. Overkill - The Electric Age
Overkill levererar stenhård old school New York-thrash med Bobby "Blitz" Ellsworths karakteristiska sång som grädde på moset. De är ett av få veteranband som känns lika vitala som tidigare. Med denna käftsmäll visar de verkligen att gammal är äldst!

6. Kill Devil Hill - Kill Devil Hill
För varje lyssning har Kill Devil Hills debutplatta vuxit sig starkare och starkare, vilket har resulterat i att de enligt mig är årets nykomling och givna på topp tio. Musikaliskt handlar det om ganska laidback metal/hårdrock men med ett sjuhelsikes driv och riktigt starka låtar. På papperet är det Vinny Appice och Rex Brown som borgar för kvalité men för mig är det sångaren Dewey Bragg som är den verkliga stjärnan!

7. Adrenaline Mob - "Omerta"
Adrenaline Mob är en ny supergrupp med grymma musiker som faktiskt lyckas med konststycket att fokusera på starka låtar!

8. Pro-pain - "Straight To The Dome"
Produktiva New York-gänget Pro-Pain levererar på "Straight To The Dome" ytterligare en dos pang-på-rödbetan-hardcore-influerad-metal. Jag gillar verkligen deras energi och driv! Det bjuds på den ena käftsmällen efter den andra fram tills avslutande "Zugabe", som är en riktig pop-punk karamell som klistrar sig fast i minnet.

9. Running Wild - "Shadowmaker"
Running Wilds comebackplatta hamnar på min topplista över årets skivbesvikelser men den är ändå tillräckligt bra för att hamna på min årsbästalista. För att citera Rose Tattoo "Rock'N Rolf is King"!

10. Candlemass - "Psalms For The Dead"
Även om "Psalms For The Dead" långt ifrån är den bästa platta Candlemass har släppt under 2000-talet är det ett värdigt avslut från ett av Sveriges genom tiderna bästa metalband! Jag önskar dock att det hade varit Mats Levén som hade hanterat micken på svanesången!

Bubblare:
Red Lamb - "Red Lamb" (Ja Jonathan du läste rätt. Jag gillar den plattan!)
Rage - "21"
Doro - "Raise Your Fist"
Prong - "Carved Into Stone"
Dublin Death Patrol - "Death Sentence"

Årets plattor // Jesper Löfvenborg, recensent NWT och svärtad Wåxnäs-konstnär

Topp tio är hämtat från min lista i Nya Wermlands-Tidningen, men eftersom 2012 varit ett fantastiskt musikår med mer skivköp än på länge listar jag ytterligare tio mästerverk. Tio mycket starka utmanare som av olika anledningar föll vid målsnöret och motvilligt fick täljas bort.

Album

1. Converge – All we love we leave behind
Ett expanderade universum där galenskap samsas med själsro.

2. Neurosis -  Honor found in decay
En genrearkitekts dystopiska landskap.

3. Marduk – Serpent sermon
Gammal är äldst. Hail Marduk.

4. The Secret – Agnus dei
En bockspark i skrevet från den italienska stöveln.

5. Tragedy – Darker days ahead
Lite mer metal, fortfarande jäkligt punkigt.

6. Deathspell Omega – Drought
Kvalitetsstämplad fransk black metal

7. Amenra – Mass V
Ett svårartat mästerverk i fyra akter.

8. Nile – At the gates of sethu
En distad egyptisk historielektion från den amerikanska södern.

9. Nachtmystium – Silencing machine
Stiltypisk amerikansk black metal när den är som bäst.

10. Alcest – Les voyages de l’âme
Årets vackraste själsliga resa.

11. Mgla – With hearts toward none
Ännu ett fantastiskt band från den polska metal-dynastin. Melodiös och lättlyssnad black metal i stil med senare Watain, men samtidigt lika svart och hotfullt som Kattla vid läggdags för en femåring.

12. Asphyx –Deathhammer
Ett skolexempel på krossande dödsmetal. Så kraftfull att granit blir till puder redan under öppningsspåret. Jag faller pladask och tar gärna en bedövande lavett från holländarnas Deathhammer.

13. Black Breath – Sentenced to life
En frustande Entombed-hybrid som insett att Stockholmskungarna är den naturliga måttstocken att utgå ifrån. Som ett par välanvända favoritjeans. Skitiga, men ge fan i att tvätta dem.

14. Kreator –Phantom antichrist
Mille & co är en ostoppbar maskin, smått legendarisk. Det låter Kreator och jag hakar på tåget och sjunger om jordens undergång.

15. Degial – Death’s striking wings
Unga Uppsala-killar med känsla för ondskefull death metal. Mycket skit under naglarna och en symbolvärld som gör storebror stolt… Kräver ett par spinn för att sätta sig, men sen är det fest i old school-själen.

16. Tiamat – The scarred people
Johan Edlund skiter i vad du tycker och kör varken på vänster eller höger sida utan klipper streck likt Pacman. Vackert, ösigt, vemodigt och synthigt i en enda röra. En röra som får mig att trycka på repeat, vill bara ha mer.

17. Gojira – L’enfant sauvage
Fransmännen fortsätter att utvecklas, blir bara bättre för varje skivsläpp. En smart produktion med nyanser och möjligheter till multipla aha-upplevelser. Varje lyssning leder till en ny upptäckt. Spännande likt ett vithajssaffari.

18. Strife – Witness a rebirth
HC:n lever och 90-talsklassikerna One truth och In this defiance har fått en värdig uppföljare. Välkommen till Sverige 2013, jag väntar i stormens öga redo att dyka i ett hav av mosh.

19. Baroness – Yellow & green
Lite poppigare än den röda och den blå, men det mesta är intakt. Fantastiskt snygg vinylutgåva, fantastiskt bra liveframträdande (Debaser Slussen, Stockholm) och framförallt, fantastiskt bra musik.

20. Ofermod – Thaumiel
Den misantropiska ondskan puttrar tillsammans med ortodoxa kosmosidéer mer skruvade än fusilli. Man kan inte fatta allt, likförbannat skitbra och ett av Sveriges bästa black metal-band.

Konsert
Tragedy, Triple Rock Minneapolis. Premiär för nya plattan, tajt lokal, svår mosh och mer svenska punk-tishor än vad du ser på ett år i Karlstad.

Bottennapp
Lamb of God – Resolution. Fallet började efter sista ackordet på Killadelphiaturnén 2005. Nu är botten nådd. Noll rivighet och hundra procent polerad groove-opepp. Tur att de levererar mangel live.

Årets låt
Agalloch – Faustian echoes. En hel platta i en låt. Över tjugo minuter eftertänksam ekologisk black metal.

2013, bland mycket…

• Satyricon
• Damien
• Hatebreed
• Carcass
• Kvelertak
• Entombed
• Inferno Festival, Oslo

Årets plattor 2012 // Ola Bergli (Metal Club, Karlstad)

1. Grand Magus - The Hunt
Hur klockren skiva som helst! Jag har varit ett stort fan sedan Iron Will släpptes 2008 och med den här plattan bevisar bandet igen att man inte behöver mer än en trio för att göra riktigt tung och välspelad heavy metal! Favoritspår: "Iron Hand"

2. Turbonegro - Sexual Harrassment
En riktigt bra comeback med byte av vokalist. Lite mer aggressivt, lite mörkare men fortfarande med glimten i ögat. Fantastiskt!
Favoritspår: "Shake your shit machine"

3. The Scams - Bombs Away!
Lightning Records har än en gång släppt en kanonplatta med The Scams. Party, metal och rock n roll i härlig symbios! Det nya inslaget med Krisse på sång i några utav låtarna är pricken över i't.
Favoritspår: "Pour Me One More"

4. Kreator - Phantom Antichrist
Det gamla gardet visar hur man ska göra för att spotta ur sig skiva efter skiva med grym thrash. Bra låtar, grymt ljud och ett jävla driv! Albumet har snurrat nästan dagligen i spelaren när man tränat.
Favoritspår: "Your Heaven, My Hell"

5. Bullet - Full Pull
Heavy metal som alltid funkar att stampa takten till. Grabbarna fick bra hjälp i studion för att putsa på den guldklimp de förvaltat sedan starten. Det tackar vi för!
Favoritspår: "Gutterview"

6. Spiders - Flash Point
Bandets första album svänger riktigt bra måste jag säga. Tidigare släpp har alltid varit lovande och här sätter de det mesta mitt i prick! Live på en Metal Clüb nära dig under våren. ;)
Favoritspår: "Hang Man"

7. Testament - Dark Roots Of The Earth
Har läst att folk ser det som bandets "Black Album". Ligger något i det kanske. Gött är det iaf att höra att gruppen är pigga på att bjuda på thrashmetal av finaste valör! ...till skillnad från vissa andra band som startade den amerikanska grenen av genren. =)
Favoritspår: "Rise Up"

8. Graveyard - Lights Out
Bandet lyckades följa upp den oerhört hypade förra plattan. En grym bedrift som befäster deras position på svenska livekartan!
Favoritspår: "Goliath"

9. Torture Division - Satan, Sprit & Våld
Visserligen inte ett album men det får fan plats ändå på listan! Bara namnet på skivan är nästan nog! Guldtrion gör mig sällan besviken. Snabbt, tungt och förbannat välspelad döds. Mumma!
Favoritspår: "Satan, Sprit & Våld"

10. Black Breath - Sentenced To Life
När man så här ohämmat dyrkar Entombed och gör det så bra... Klart det går hem! Old school döds går aldrig ur tiden!
Favoritspår: "Obey"

Årets plattor 2012 // Martin Magnusson (Damien)

As I Lay Dying - Awakened
Förra skivan, ”The powerless rise”, var helt ok men det kändes ändå som att As I Lay Dying hade börjat trampa lite vatten. Sedan dess har sångaren Tim Lambesis inte bara spenderat tid på gymmet, han har dessutom tillsammans med sina bandkamrater komponerat ett knippe högkvalitativa låtar. Andraspåret ”A greater foundation” kan till och med vara det bästa bandet gjort.

Pennywise – All for nothing

Att Pennywise anno 2012 skapat en av årets bästa skivor är lika mycket en positiv överraskning som det beror på nye (och skulle det visa sig, tillfällige) sångaren Zoli Téglás (Ignite). Den stora frågan är hur nygamle sångaren Jim Lindberg fixar att sjunga dessa låtar live.

Architects – Daybreaker

Architects tar sig in på topp-10 för andra året i rad. Ingen fullpoängare men en dryg handfull riktigt bra låtar väger upp att skivan även innehåller ett par nummer i den ostigare skolan.

Strife – Witness a rebirth

1994 kommer för alltid att vara ett årtal som gör mig extra varm inombords. Det beror inte bara på fotbollsminnen utan minst lika mycket på att 1994 var året då jag på allvar började lyssna på hardcore. Strife var ett av de tre stora amerikanska banden på den tiden (Earth Crisis och Snapcase var de andra två) och därför känns det såklart extra roligt att bandet efter 10 år på sparlåga nu är tillbaka med besked. Särskilt när allt från omslag till låtar ger positiva vibbar av 1994. Rick Rodneys jätteskägg ger givetvis plus i kanten.

Converge – All we love we leave behind

Att Converge har en extremt hög lägsta nivå är inget nytt. Man vet redan på förhand att en ny skiva från Converge kommer att vara en av årets bästa. ”All we love we leave behind” är inget undantag.

Thåström – Beväpna dig med vingar

Måhända inte lika stark helhet som de två föregångarna men skivan smäller trots det alla svenska konkurrenter på fingrarna.

Mindset – Leave no doubt

Om Strife är gamla rävar i hardcoregamet är Mindset något färskare. ”Leave no doubt” slog ner som en bomb hos mig i slutet av hösten och bjuder på knappa 25 minuter av riktigt bra old school hardcore som för tankarna till legendariska band som Chain of Strength, Floorpunch, Gorilla Biscuits, Youth of Today m.f.l.

Lamb of God – Resolution

Lamb of God har tappat en del av sin forna glans och jag vet inte om det beror på mig eller på bandet. Men visst finns det höjdpunkter på ”Resolution”, även om skivan som helhet är ett par steg bakom bandets starkaste utgåvor. Dessutom är det alltid underhållande att lyssna på vad Chris Adler hittar på bakom trumsetet.

Parkway Drive - Atlas

Endast ett fåtal av låtarna når upp till samma nivå som merparten av materialet på två år gamla ”Deep blue” (som slutade i topp på min lista från 2010). Denna nivå är emellertid att betrakta som väldigt hög varför ”Atlas” trots allt hamnar på topp 10.

The Ghost Inside – Get what you give

The Ghost Inside plockar poäng på ganska enkla knep. Knep som funkar ska tilläggas och därför lyssnade jag en hel del på den här skivan under ett par veckor i somras. Bristen på riktiga överraskningsmoment är samtidigt bandets akilleshäl vilket gör att ”Get what you give”  knappast blir en blivande klassiker hos mig.

Bubblare

While She Sleeps – This is the six
Propagandhi – Failed states
Sparzanza – Death is certain, life is not

Skivor som att döma av andra personers omdömen (som jag i förekommande fall litar på) hade kunnat ta sig in på listan om jag bara haft mer tid, engagemang och möjlighet att lyssna:

Graveyard – Lights out

Neurosis – Honor found in decay

Skivsläpp att se fram mot nästa år:

Cult of Luna
Kvelertak
Bring Me The Horizon
Damien

Nytt från Soundgarden

Soundgarden släpper snart nytt album. Här är första smakprovet.

Sweden Rock Magazine #96

Nytt nummer ute.

Jag har snackat med Sparzanza och Sideburn samt recenserat Devilicious, All hail the Yeti, Sideburn mfl.

Sweden Rock Magazine #95

SWEDEN ROCK FESTIVAL
Över hela 40 sidor sammanfattas årets festival med såväl intervjuer med stora och intressanta band som genom 56 konsertrecensioner. Bland de intervjuade artisterna finns Mötley Crüe, King Diamond, Mastodon, Soundgarden, Mike Portnoy, Twisted Sister, Sebastian Bach, Pentagram, Kai Hansen, The Darkness, Lynyrd Skynyrd, Sepultura, Exodus och inte minst Rival Sons, som vi följer mer ingående.

Dessutom artiklar om Testament, Serj Tankian och Manowar.

Se prenumerationsalternativ här


Gratis cd-singel med Eclipse till alla prenumeranter!

ÅTTA EXTRASIDOR ENDAST FÖR PRENUMERANTER:

YNGWIE MALMSTEEN – 7 sidor
Den 1 oktober släpps Anders Tengners inofficiella Yngwie Malmsteen-biografi, ”Såsom i himmelen, så ock på jorden”. Redan nu bjuder SRM på ett ännu ofärdigt, kapitel ur boken. När vi kommer in i historien har Yngve Malmsten halvvägs genom åttonde klass precis hoppat av skolan. Året är 1978 och han har ännu inte blivit den världskände gitarrhjälten Yngwie Malmsteen.

MIKAEL ÅKERFELDT – 1 sida
Opeths ledare skriver en ny, engagerad krönika om en förbisedd skiva.

Sweden Rock Magazine #94

Nytt nummer ute nu. Som vanligt bjuds det på åtta extra sidor för de som prenumererar. Det gör man enklast genom att surfa HIT.

Fyra dagar fantasycamp är över

Sitter på tåget (legenden Stefan sitter två rader bort, tyst och lugn) och gäspar. Gårdagen var en festivalens absolut bästa. King Diamonds återkomst var magisk. Alla var där. Alla såg en skräckmästare i sylvass form. Scenproduktionen var mäktigt spöklik och King Diamond myste runt och var på ett strålande humör. Mikkey Dee gästade i en rivig Halloween och Volbeat-sångaren såg extremt nöjd ut när han och King Diamond delade på sången i Come to the sabbath. Jag rörde mig inte ur fläcken, stod bara och gapade. King Diamonds spelning på SRF 2012 har redan blivit legendarisk.

Slaughter skämde inte ut sig. Alla hits på en dryg timme samt en smått oväntad cover på Black Sabbaths Heaven and hell. Även Sacred Reich skakade liv i Sabbath-legenden med en rumlande tung version av War pigs.

Mötley crue då? Ja, det kan vara det mest pinsamma jag har skådat. Vince lär som Kalle Anka och kunde inte ens hålla tempot i de lite lugnare låtarna. Han sluddrade sig igenom varenda nummer och efter Primal Scream gav jag upp. Inte ens Tommys snurrande trumset kunde hålla mig kvar. Vince borde slå Dee Snider en signal för lite tips om hur man håller ångan uppe efter 50-strecket.

Bäst i år: Imperial State Electric, King Diamond, Adrenaline Mob, Twisted Sister och valda delar ur Girlschool och Entombeds set. Gillade även Hell även om de bleknade efter att ha sett Kingen.

Sämst: Utan tvekan Mötley Crue.

Lördag

Jag har glimtat på ett rätt vasst Girlschool, sett på teater-Hell och lotsat en 40-åring till Lynyrd Synyrds presskonferens. Dessutom har jag bjudit gitarristen i Sacred Reich på en hamburgare. Nu går snart Slaughter på och sedan rullar det på med Lynyrd och Mötley. Tuffingarna i kompisgänget säger att en glimt av Cannibal Corpse är ett måste, får se hur mäktiga Mötley är först. De krockar nämligen.

Rodd´n roll

Tidiga förmiddagar är märkliga på festivaler. Bara roddare, knallar och småbarnsföräldrar som knäcker extra som journalister är vakna. Då kommer musiken fram som inte får plats när första bandet går igång. Det är en salig blandning av Eddie Meduza, Eddie Meduza och... Eddie Meduza.

Tommys leksak på plats

Här ska Tommy Lee hålla hov sent i natt. Upp, ned, runt och tillbaka. Allt kommer att snurra när Mötley Crue lirar.

King Diamond

Tillbaka från de döda. Nästan så känns det i alla fall. King har med sig allt i sin maskeradlåda och lovade på presskonferensen en show vi aldrig kommer att glömma. Björn Larsson och Hårdrocksborgshärskaren i Skåre - varför är ni inte här?

Twisted Sister

Först höll TS presskonferens och hyllade Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet. De gillar musiklivet bättre här än i staterna. Det sköna är att alla i bandet lät genuint ärliga. SRF skakade liv i Twisted Sister för åtta år sedan och de är fortfarande ute på vägarna och blåser de flesta andra band av scen. Ny platta på G? Skulle inte tro det.

"We are here to entertain you, not to make you go to the bathroom", sa Jay Jay French. Sedan lirade de det här setet. Fine by me.

It´s a bömber

Motörheads ljusrigg får härmed ett hedersomnämnande. Så. Jävla. Cool

Stilla fredag

Adreneline Mob kl 12 och nästa uppdrag kl 21:45 resulterade i en orgie av slapphet på rummet. Regnet höll mig borta från allt festivalliv. Jag pallrade mig dock iväg på The Darkness som var hur pigga som helst. Fantastiskt bra spelning. På stora scenen avslutade Twisted Sister med ett set som troligtvis skulle få en bra tid på 100 m i OS. Dee Snider, har jag hälften av hans spänst när jag klockar in på 57 år så kommer jag att bli extremt förvånad.

Soundgardens låtar

Tydligen var den här setlistan världens största hemlighet i torsdags. CIA, Interpool, FBI och Palmekommissionen - alla var inblandade. Magnil roddade dock loss den framåt småtimmarna som den problemlösare han är. Så varsågod, Soundgardens låtlista.

Fredag

Soundgarden spelade sent igår kväll, jag var djupfryst upp till vaderna. Är det inte tänkt att det ska vara sommarvärme i juni? Bra set dock. Outshined levererades i en så tung version att självaste Iommi skulle bli imponerad.

Är just tillbaka från Adrenaline Mob där medlemmar och ex-medlemmar från Dream Theatre, Symphony X och Disturbed huserar. Stabil amerikansk rock som huggen ur Klippiga bergen.

Innan lampan släcks...

...ska jag se Dimmu Borgir, Sebastian Bach och Soundgarden. Snart är det dags att hämta hooden då solen snart försvinner bakom stora scenen.

Festivalsnurrande

Jag kryssar mellan Night Ranger, Sepultura och, snart, Mastodon. Hörde även hajpade Rival Sons på avstånd men fattade inte grejen. Mellan varven serveras det perfekt veggomat och mina Hellacoptersvinyler verkar bli en bra pensionsförsäkring. De går från 500 och uppåt hos skivnasarna på området. Rekordet? Entombeds Too ride, shoot straight and speak the truth ska de ha 1 800 för. KRONOR.

I halsen på L-G Petrov

Kolla in hur det ser ut i halsen på Entombeds dödsrosslare L-G Petrov här

Stora scenen invigd

Exakt nu drar Night Ranger igång på festivalens största scen. Det låter på håll som något jag borde gå och lyssna på.

Snabb resumé av torsdagen so far

Imperial State Electric. Eller, IMPERIAL STATE ELECTRIC. Oj, vilken spelning. Tre gitarrer, gästspel av Infinite Mass-sångaren, Kiss-cover och tjutande rundgångar. Nu kan jag åka hem, bättre lär ingen lira här under helgen.

Danko Jones. Dagisvolym och som vanligt bättre mellansnack än låtar. Helt ok dock.

Exodus. Oj vad de jagar snabbhet och ilska istället för att lätta upp med lite mellantempo. Så ska det vara säger Exodus-regelboken, men att bryta en regel titt som tätt skulle inte skada.

Kakofoni

Att försöka skriva recensioner i en ljudmix av Metallicas "Nothing else matters", Ted Gärdestad från en bilstereo och en trummis som soundcheckar kräver koncentration kan jag lova.

Stora scenen

Efter en natt med traktens taffligaste coverband tio meter från min säng tar jag mig till presstältet. På vägen dit passerar jag stora scenen (Festival stage) som idag invigs av Nightranger kl 16.30. Även Mastodon och Soundgarden spelar på samma scen under dagen/natten.

The Crown

Med Johan Lindstrand tillbaka vid mikrofonen hällde Trollhättans The Crown råhuggen death metal över Sweden Rock Festival igår eftermiddag. Socialstyrelsen borde dock skämmas. Ljudnivån var likvärdig en skolpjäs.

Entombed

Kylan var omänsklig när Entombed lirade sent i går kväll. LG var på sedvanligt partajhumör och snorade sig igenom idel klassiker. Men det var kallt, så kallt att mina vrister frös till is.

Mordbrand

Mitt i brinnande festivalyra sätter Mordbrand eld på internet med en ny låt. Lyssna här

21:09 torsdag kväll

Kylan från havet gör sig påmind, ända in i märgen. Jag drar upp luvan som skydd och kilar iväg på Trollhättans finest - The Crown.

Nationaldagsyra

Sett på området. Tjej i svensk folkdräkt i samtal med det norska kapitlet ur Turbojugend. Rock förenar, på alla plan.

King Diamond

Att konungens återkomst är festivalens snackis är det ingen tvekan om. Han får till och med pryda informationsboden med sin nuna.

Fear Factory

Först på agendan idag efter incheckning, festivalens första veggomål och letande efter presstältet blir Fear Factory. De maskinella fantomerna från 90-talet är i Sverige för att skrämma brallorna av alla glamrockare. Minns ni bandet? Om inte så lyssna på den här dängan från en svunnen tid.

Sabaton

Frisyren från helvetet verkar ha fått fäste på många av festivalbesökarna. Joakim Brodéns rakade sidor fixar man enkelt själv i husvagnen och kompletteras lämpligen av en svepning i en svensk flagga. Det är ju trots allt Sveriges nationaldag idag.

På plats

Just anlänt och mobiltäckningen ligger i radioskugga av Tommy Lee´s snurrande trumset. Vill man komma i kontakt med mig så är det e-post eller Facebook som gäller. Kanske trimmas mobilmasterna under kommande dagar, men just nu är det mörker.

Antal nitbälten/vagn tätnar

Från att ha suttit ensam på Skattkärrsbussen 07:10, till kusligt tom tågvagn mellan Karlstad-Hallsberg började det tätna något från Hallsberg och framåt. I Mjölby kändes det som att merparten av passagerarna hade samma slutmål som mig och riktigt tydligt lär det bli på tåget mellan Hässleholm och Sölvesborg.

I nationens ointresse

En kvick rapport från kompisarna på området skvallrar om att Sabaton snart ska sjunga nationalsången. Jag kunde inte vara mer ointresserad. Skämskuddar kanske finns på plats för de som behöver.

Stefan är tillbaka

Samma tid, samma plats. Hallsberg strax före kl 10. Stefan kliver in och tar befälet. Lite lugnare, lite nyktrare. Samma pepp.

Förra året bloggade jag om festivalfantomen Stefan (läs inlägget här) och naturligtvis får hans comeback några rader även i år. Lite besviken är jag dock på hans uppträdande, men han kanske börjar bli lite till åren.

Mot Sweden Rock Festival

Tåget har tuffat iväg mot Sölvesborg. Nu väntar fyra dygn i händerna på Twisted Sister, Soundgarden, Mötley Crue och de andra som lirar. Jag kommer att blogga under hela festivalen och ta glimrande skarpa bilder med mobilen (NOT!).

Vi får se om mästerclownen från förra årets tågresa kliver på i Hallsberg. Jag väntar nyfiket med skräckblandad förtjusning.

Dundertåget har spårat ur

Saxat från Robert Dahlqvists Facebook.

Hej gott folk!


Nu e det såhär… Jens, Jesper och Robert har valt att lämna bandet.

Jag är övertygad om att det blir braksuccé vad dom än gör i framtiden och önskar dom givetvis lycka till!

Dundertåget kommer att fortsätta i en annan sättning, en blandning av lite löst folk som jag hittade på en soptipp och på gatan där jag bor. Känns bra.

Det blir några få spelningar i sommar bla Gröna Lund 31 ...juli, jag återkommer med mer info.

Nu ska jag skriva feta hits, läsa böcker och lyssna på Betty Davis här i skogen så jag har verkligen inte tid med att sitta här framför datorn och knappa.

Nu e det nya friska tag som gäller. Vi ses på Grönan!

Ta hand om er & simma lugnt!

/Robert Dahlqvist

Trumma med Tommy

Expressen har just nu en tävling där priset består av en plats bredvid Tommy Lee när han tar en spinn med sitt snurrande trumset under spelningen på Sweden Rock Festival om knappa två veckor.

Läs mer om spektaklet och hur du kan vara med i tävlingen här

Stone the crow

Down har träffat rakt i mitt grafiska hjärta med den här turnépostern.

Metallsvenskan 2012

Exakt varför jag missat att det här händer i helgen i Örebro vet jag inte. Men en rätt raffig line-up har de lyckats med.

Sweden Rock Magazine #93

Här glider Kingen in. Martin Carlsson har hälsat på King Diamond hemma i Texas. Jag har pratat med Engel och recenserar The Cult.

Sweden Rock Magazine #92

Nytt nummer ute nu. Jag har snackat med Horisont och Fatal Smile samt recenserat Black Breath.

Slut för idag

Recension skickad - den läser ni i NWT i morgon måndag. In Flames rundar av med My sweet shadow.

Live

Only for the weak

Deadline för NWT närmar sig och In Flames fyrar av sitt paradnummer Only for the weak. Nöjesfabriken kokar och den öppna dörren strax bredvid mig skänker välbehövlig svalka.

Bamse

Nu sjunger publiken "Bamse-låten" - det händer bara på en spelning med ett Göteborgsband. Anders kontrar med "Det här är inte en Mustasch-konsert". Så rätt.

Kontakt med molnen

I Cloud connected är det inte svårt att fatta varför In Flames är så stora som de är. Perfekt symbios mellan brutalitet och arenarock. Mums.

Blick bakåt

Clayman är en snabbspolning till en svunnen tid som mår alldeles utmärkt av en avdamning. Och Trigger, jösses vilken allsång.

In Flames live

I senaste laget kanske

In Flames varnar för mobiltjuvar

Det börjar trycka på...

Death Destruction lastar ut sina saker och publiken kommer allt närmare. Fotoskärpan har Gud levererat.