St Anger

Plattan här till vänster saknar motstycke i hårdrockshistorien. Aldrig tidigare har en platta blivit så omdiskuterad, slaktad, nedspydd och, faktiskt, hyllad till sanslöst orimliga nivåer. St Anger är och förblir Metallicas magplask.

Nu vet jag inte hur många av er som kommer ihåg mitt betyg i NWT. Törs knappt påminna er. Jag drämde till med en rungande femma. FEM pluppar (det här var 2003 och innan NWT bytte till väckarklockor).

Varför? Why?

Jo så här var det. Load och Re-Load hade tagit bort det fräcka med Metallica tyckte jag. Live var de fortfarande vassa men på de två albumen tycker jag nog att det bara är Bleeding Me som fortfarande innehåller Metallica-magi. Det finns en del andra helt ok låtar men jösses vad mycket av det som gjorde Metallica till kungar i mitt pojkrum som försvann på Load och Re-Load.

Så när St Anger kom och de lät ilskna igen fick jag en snedtändning och lyssnade igenom plattan säkert femton gånger innan jag skrev min recension. Just då var ett toppbetyg det enda raka. Så här i efterhand kan jag ju vara självkritisk och ge den en tvåa. Arg och vresig? Javisst, just så låter St Anger. Men så mycket till låtar finns det inte. Och att lyfta bort Hammets magiska gitarrsolon var ännu en del av förfallet.

Jag står fortfarande för recensionen. Jag tyckte så just den veckan 2003. Men jag är det förste att erkänna att det är en av (ja naturligtvis har det hänt fler gånger att jag satt ett lite för högt betyg och i efterhand ångrat mig. Det händer inte ofta men det har hänt) de plattor som inte riktigt förtjänar sitt betyg.

Efter den intensiva lyssningsveckan 2003 har jag sällan återvänt till St Anger.

Jag har letat efter texten i mina mappar men inte hittat den. Jag kanske skrev den på en gammal, numera skrotad, Lap-top. Hittar jag den lägger jag ut den här.