Bäst 2000-2009 enligt Martin Magnusson (Damien)

Skivorna är inte rangordnade inbördes och jag har istället, för enkelhetens skull, listat dem i kronologisk ordning.

In Flames – Clayman (2000)
Även om jag fortfarande uppskattar de nya skivor bandet släpper så tillhör jag trots allt den buttra skara som tycker att In Flames var bättre förr. Att välja ”Clayman” till deras bästa skiva under 00-talet var således inget svårt beslut att fatta.

The Hellacopters – High visibilty (2000)
Redaktör Strandlund (tillika Hellacopters-konnässör av rang) får säga vad han vill men i mitt tycke är detta The Hellacopters allra finaste stund. Den perfekta blandningen av hur bandet lät på 90-talet och hur de lät i slutet av sin karriär.

Entombed – Morning star (2001)
Bandets helt klart starkaste giv på 00-talet med ”Chief, rebel, angel” och ”Ensemble of the restless” som absoluta toppar.

Hatebreed – Perseverance (2002)
Med ”Perseverance” satte Hatebreed standarden för hur mängder av efterföljare ville låta. Få lyckades...

Throwdown – Haymaker (2003)
Även uppföljaren ”Vendetta” (2005) var en käftsmäll av rang men efter det har det tyvärr gått spikrakt utför och 2009 års ”Deathless” är knappt ens värd en lyssning på Spotify.

Mastodon – Leviathan (2004)
Valet stod mellan denna och 2009 års ”Crack the skye”. Gör jag samma lista om något år eller två hade förmodligen den sistnämnda tagit plats men i dagsläget rankar jag den fem år äldre ”Leviathan” en aning högre.

First Blood – Killafornia (2006)
Ett av de få band som lyckades ta Hatebreeds sound och göra något eget (och faktiskt ännu hårdare) av det.

Lamb of God – Sacrament (2006)
”Descending”, ”Redneck” och ”Walk with me in hell”. Tre låtar som bevisar varför Lamb of God tillhör ett av mina favoritband.

Disfear – Live the storm (2008)
Jag gör det enkelt för mig och citerar redaktör Strandlund rakt av: ”Rännstensrally i hysterisk D-takt och de skönast distorterade gitarrerna sedan Entombed präntade DCLXVI i pannan. Och mitt i myllret finns melodier att vinna schlager-SM med.”

Propagandhi – Potemkin city limits (2005)
Propagandhi brukar ta ganska många år på sig mellan sina skivsläpp. Denna skiva var därför väldigt efterlängtad när den släpptes och sett i backspegeln så uppfyllde den också alla högt ställda förväntningar.

Motiveringar OCH redaktörsfjäsk ger naturligtvis extrapoäng - reds anm
För övrigt så håller jag innerst inne med om valet av High Visibility - anledningen till att jag valde Head Off till min lista var att jag lyssnat så SATANS mycket på just den plattan. Antal lyssningar fick helt enkelt vinna - den gången.