I torsdags var det dags. Två semesterdagar fattigare gick resan mot Stockholm och Kory Clarkes intima spelning i källaren på restaurang Marie Laveau. Stärkta av både mat och dryck var vi på plats i god tid för att få bra plats. Egentligen kunde vi ha väntat till första tonen och ändå fått bra plats. De bästa platserna.
Jag räknade lite snabbt drygt tjugo huvuden som stod i klungan vid scenkanten. Lika många hängde utefter väggarna i dunklet. Kory Clarke väste "Fuck it" och körde på som om det stod Donington på affischen. Så ska det jävlar i mig vara.
Bandet Kory håller sig med i dag har ABSOLUT inget med Warrior Soul att göra naturligtvis. De är inhyrda arbetare. På plats för att leverera. Inget annat. Jag ska inte säga att de var helt genomskinliga men det transparensen var påtaglig. Av X-Factors karisma och lir märktes ingenting.
Kory däremot var det bra krut i. Vi snackar Axl Rose-klass. Vilken frontman. Vilken låtlista. Vilket rock´n roll-slut. Efter första extranumret fick Kory spel på en kille som gett sig fan på att filma HELA spelningen. Han förklarade att det var ok att ta bilder och filmsnuttar men inte ok att filma hela setet. Alltså, killen står en meter från scenen och skiter fullständigt i vad Kory påpekar.
"Don´t fuck with me. You don´t wanna fuck with me. Alright?" Det är ganska enkelt att begripa sådana ord. Så vad gör killen då? Jo, han skiter fortfarande fullständigt i vad Kory säger och fortsätter att filma med sin kamera. Resultat, Kory med band lackar ur och kliver av scen. Show slut.
Så där gick jag miste om tre låtar med mannen jag tagit två semesterdagar för att se. Tack för den liksom.
Men jag fick skåla med Kory. Jag skakade hans hand. Jag tog emot honom när han stagedivade. Vi räckte upp mittenfingret tillsammans i "Fuck the pigs". Vi höjde rösten en magisk tonart i "Let´s get wasted". Det räcker långt. Ända över sommaren.
Det var inte Donington du stod på Kory. Men du levererade som om att du gjorde det. Tack.
Till vänster: ett superfan. Till höger: Gud.
Alla bilder: Niclas Sund
