Autopsy - Macabre Eternal
När dödsmetallsvärldsmästarna i AUTOPSY (där 75% av medlemmarna huserade i ABSCESS, som inte direkt blev ett välsmakande vin med åren) skulle återuppliva det gamla liket igen så vågade jag inte hoppas för mycket. I efterhand hade jag nog lika gärna kunnat göra det - för "Macabre Eternal" kan vara den gräddigaste death metal-plattan från 2000-talet. Det är lortigt, det är mörkt, det är lite slarvigt, det är lite doomigt, det är lite punkigt... Ptja, precis det man söker efter i Reifert och Cos legendariska kvartetts avkommor. Om jag HADE numrerat min lista så hade denna rott hem guldbucklan, fo sho.
Devin Townsend Project - Deconstruction
En extrem metalmusikal - kan det vara något? "Nej!", hör jag er skandera. Ni har fel. "Deconstruction" är inte sådär omedelbar som jag hade förutspått, men bakom kaoset döljer sig musik som endast ett geni kan framställa. Det växlar från sväng, episk dret och tokgrind. Devin, som även är känd som världens bästa sångare, har gjort det igen.
Sorghegard - Holocaust of the Holy
Idrottskillarna i SORGHEGARD vet hur man lirar kompromisslös black metal på helt rätt sätt. Det lustiga är att det inte finns en uns originalitet i "Holocaust of the Holy", men plattans fullkomlighet bygger enkom på skitbra låtar. Det är sällsynt 2011. Hatfylld lyrik sprutvomeras gängse rappa, kraftfulla riff - utan att nå några blixthastigheter. Sammantaget är "Holocaust of the Holy" en ganska catchy historia. Är man lika frän som mig så äger man plattan i tre olika utgåvor.
Burzum - Fallen
Grevé Grisnacke är tillbaka, lirar taskigt och monotont - ändå rider han hem skrytandes med en amulett av det renaste guld runt sin hals. Burzum rules.
Primus - Green Naugahyde
Mina mindre vetande vänner har länge undrat varför jag diggar PRIMUS. "Är det för att det är så tokigt?". Nej - det är för att det är den svängigaste jävla musiken sedan Bernard Purdie uppfann ghostshufflen. Visst, galenskapen är central - men att få tokerierna att svänga på det här sättet (medelst ångestladdade melodier som ständigt puttrar genom "Green Naugahyde") kräver en solid (o)placering på min lista.
Disma - Towards the Megalith
Vad händer om ett gäng veteraner startar ett sprillans band för att lira gammeldöds? Oftast blir det outsägligt trött och uselt, men i det här fallet så blev det raka motsatsen. Med en PERFEKT produktion (trummorna låter som trummor ska, och reverb is king) inspelad under fullkomligt analoga villkor, så gurglar sig DISMA igenom hemskheter av episka propotioner. Det tog ett tag att vänja sig vid INCANTATION-sången, men när jag väl insett storheten i "Towards..." så kan jag inte föreställa mig den UTAN grötbrölet.
Vallenfyre - A Fragile King
Va? Killen med datanamn från PARADISE LOST och snubbar från MY DYING BRIDE sopar mattan med death metal-scenen? Grattis. Ni är med på listan med utsökta "A Fragile King". En stor bonuspoäng för det krossande gitarrljudet.
Exhumed - All guts, No Glory
Jenkarna i EXHUMED återvänder från ett mångårigt uppehåll med klockrent dödsgrindsrens. Inget krångel, inga högtravande ambitioner - bara mangel. Lite NWOBH-inslag dyker upp i melodislingor och solopartier (eller så är jag ensam med att känna dessa vibbar), vilket ökar hitfaktorn på "All Guts, No Glory"
ytterligare ett snäpp.
Deathspell Omega - Diabolus Absconditus
En EP, visst - men vilken EP sen! "Paracletus" (2010) lyckades balansera mellan totalt vansinne och postrockig, statisk black metal. "Diabolus..." visar upp en litet mer lågmäld sida av tokfransoserna, men atmosfären och mörkret är välbevarat (och välbehövligt). Kanske är det t.o.m. den lågmälda approachens förtjänst?
Arckanum - Helvítismyrkr
Trollet Shamaatae prenumererar inte på kosmos, likt ack så många andra gäng som huserar i en genre som börjar tas på allvar igen. "Helvítismyrkr" slår inte lika hårt som tidigare enheter från Moras svartaste själ, men förhandsbokningen av vinylversionen var ett klokt beslut av jag själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar