1. Trap Them – Darker Handcraft
Med konvolut av estetisk världsklass kommer denna Entombed-minnande käftsmäll. Trap Thems tredje giv är en löjligt fenomenal HC/black metal/punk-hybrid som får mig att längta till nästa moshtillfälle. Face ”the Facts” folks!
2. All Pigs Must Die – God is War
APMD’s första fullängdare är så förbannat intensiv och brutal att jag blir andfådd. En superkonstellation med bl.a. medlemmar från Converge och Hope Conspiracy. Se upp, en arg hardcore-ångvält som pissar på den rådande världsordningen och gillar det där med explicit lyrics. Delar nog egentligen guldmedaljen med Trap Them…
3. Craft – Void
Primitivt, argt och avskalat, men samtidigt varvat med smittande riff och melodislingor. Sex år sen den senaste plattan firas med ett misantropiskt fuck off och ett hat riktat mot den rådande världsordningen. Craft har definitivt skapat ett av årets bästa black metal-album.
4. Tsjuder – Legion Helvete
Ny platta från norska Tsjuder och med en titel lika underbar som 2004 års lysande ”Desert Northern Hell”. Och vad sägs om låttiteln ”Fra en Råtten Kiste”, lingvistisk metal-prakt! Tsjuder låg i träda, vaknade till liv och skapade ånyo ett soundtrack för marschen mot helvetet. Traditionell norsk black metal, med aggressiva melodier som lämpar sig till när du behöver moppa det där skitiga köksgolvet, eller för all del, bara avnjuta en förbannat bra platta.
5. Krisiun – The Great Execution
Att den brasilianska brödratrion kan spela kulsprutefrenetisk döds vet vi vid det här laget. Men alltsedan släppet av ”Assassination” (2006) har det börjat hända intressanta saker med deras musik. Smattret har fått sällskap av nödvändiga tempoväxlingar och melodier. Nu har vi 2011 och ”The Great Execution”, ljudet har förfinats ytterligare, och självklart är det brutalt à la Krisiun!
6. Djevel – Dødssanger
Norsk black metal med Erland Hjelvik från überpopulära Kvelertak som får mig att tänka på urskog, karga klippor och vindpinande turvidder. Stundom omsluts man av ett primitivt Darkthrone-arv, för att i nästa stund ledas in på en annan stig i mörkrets skog. Ett album som gör sig bäst i sin helhet, och inte bör klickas sönder av en rastlös Spotify-användare
7. Negative Plane – Stained Glass Revelations
Amerikansk black metal, och så där gott svårlyssnad att det tar ett par varv innan man kommer med i matchen, men då jäklar blir det plockgodishyllans salmiakgroda. Salt, hård och vill aldrig försvinna. ”Stained Glass Revelation” har en black metal-skitig produktion och är stundtals riktigt kuslig. En psykologisk resa, med melodiösa inslag som dräps lika abrupt som de föds. Som sagt, en långkörare.
8. Ulcerate – The Destroyer of All
Ännu en delikat utmaning från årets skivflora. Den nyzeeländska trion tar rygg på fantastiska Deathspell Omega och deras kluriga så kalla post-death metal har spelats frekvent hela hösten. Händelserik krävande perfektionism som borde kunna värma otaliga musiköron under vargamånaderna som stundar.
9. Vomitory - Opus Mortis VIII
Ja vad säger man, Forshaga, tjugotvå år, åtta plattor och noll tjafs. Högklassiskt dödsrens som skickar mig på en mental nostalgitripp till det tidiga 90-talets Kristinehamn (och även Holken för den delen). ”Arise”, ”Left Hand Path” och ”Like an Everflowing Stream” väcks till liv när jag spelar knäckande ”The Dead Awaken”. Kravmärkt, närproducerat och ekologiskt äkta. Och tror banne mig att jag även ser en svan i horisonten, om än svart…
10. In Solitude – The World. The Flesh. The Devil.
Listans softaste platta levererar Uppsalabördiga In Solitude, geografiska Watain-poäng, inte illa… 80-talsretro, med både Mercyful Fate- och Ghost-vibbar. Många sköna spår med ”For Her Darkness” som personlig topp, en sådan där låt som gör att man cyklar snabbare när man har den i lurarna. Mörk diabolisk rock som sotar själen lite lagom svart.
Bubblare
Black Tusk – Set the Dial
Fick i skrivande stund senaste Black Tusk, en trio från den amerikanska södern. Regionspräglad sludge/stoner metal. Låter lovande och kan klättra. Artwork by John Dyer Baizley, jo jag tackar.
Årets konsert
Watain, Münchenbryggeriet Stockholm, 4 november
År efter år lämnar Watain samtliga utmanare i askan. Solid konstnärlig perfektionism, ett tempel som man inte rubbar. Hail Watain!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar