Journalisten Carl Linnaeus törst efter detaljer i historien om KISS släcks aldrig. Efter ”KISS – Den osminkade sanningen” och ”KISS Klassified” ligger nu den tredje boken om bandet som förändrade hans liv klar. I ”Partners in crime - vår livslånga jakt på sanningen” har han samarbetat med Alex Bergdahl, KISS-oraklet som fått mängder att lyssna på sin podd ”Alex room service”.
En journalist och en biblioteksassistent i samarbete måste vara en bra kombination när det gäller att gräva fram information
- A match made in heaven, säger Alex Bergdahl. Kapitlen till ”Partners in crime” har vi hittat på helt själva och sedan individuellt tagit oss an de som betytt mest för oss. Med en slags grundidé nedplitad har vi sedan mejslat fram varje kapitel tillsammans. In i minsta detalj.
- Vi började med att stolpa upp vad vi ville inkludera i boken, vilka ämnen som skulle utgöra de olika kapitlen, förklarar Carl Linnaeus. När vi la fram våra individuella kapitelidéer visade det sig att flera av dem var identiska. De blev så klart självklara. Sedan stötte och blötte vi fram och tillbaka tills vi hade en grund till totalt 24 kapitel och tog oss an ungefär hälften var. Man kan säga att den ena påbörjade ett kapitel och sedan diskuterade vi fram och tillbaka vad vi ville ha med. Längs vägen fyllde vi på med våra personliga anekdoter och upplevelser som vi la in i kursiv stil på lämplig plats. Det underlättar så klart att vi känner varandra så väl, det gjorde att allting gick förvånansvärt enkelt och smärtfritt.
Vilken period var svårast att luska fram information ifrån, och varför?
- För min del var det Peter Criss 80-tal, säger Alex. Jag är en av de få, om ens någon i hela världen, som bryr mig så intensivt om denna period. Antalet källor är så få att jag får tandröta. Dels på grund av världens ointresse, vilket har resulterat i väldigt lite sparat material, men även i form av glömska och tyvärr dödsfall. Jag tänker då främst på Stan Penridge, ständig låtskrivarpartner till Peter Criss.
- Det tog nog mest tid att få alla fakta rätt när det kom till inspelningen av soloalbumen 1978 och allt som Kiss och deras organisation planerade inför ”Dynasty”-turnén och ”The Elder”-projektet, förklarar Carl. Vi har delat in boken i tre akter där akt II handlar om åren 1978 till 1982 och fungerar som en mer traditionell biografiform. Akt I och akt III är kanske lite mer subjektivt berättande.
Har ni inspirerats av andra i ert detektivarbete? Alltså sättet att gräva efter exakta detaljer i en artists karriär?
- Absolut, säger Alex. Det finns några KISS-grävare som är extremt viktiga för mig och som har lagt grunden för allt jag gör. Sedan finns det musikarkeologer även inom andra artister och genrer som inspirerar mig varje dag. KISS är mitt huvudband, men jag är extremt intresserad av massor av band och artister på en i det närmaste sjuklig nivå. Så inspirationskällor finns det gott om.
- Haha, Alex är den som inspirerar mig mest i att gräva, skrattar Carl. Han är den förste jag delar med mig av när jag upptäcker något nytt om någon obetydlighet som hände i KISS karriär för hundra år sedan.
Om man lyfter ut Gene, Paul, Ace och Peter från KISS, hur skulle ni betygsätta dem var för sig som musiker? Alltså hur bra de är på att lira sina respektive instrument?
- Just sådana här frågor får jag lite näsblod av, förklarar Alex. När Gene, Paul, Ace och Peter var bra var de oslagbara, men 2019 är det ingen av dem som lever upp till sin forntid. Därför är det svårt att svara på och imorgon skulle jag antagligen svara annorlunda. Men så här tycker jag idag;
Peter Criss
- Hans sångröst berör mig mest av de fyra. Hans trumspel, när det var bra, var helt unikt i sitt slag på ett sätt som andra trummisar bara kunde drömma om. Idag är hans spelande en skugga av sitt forna jag men jag älskar honom kravlöst likväl.
Ace Frehley
- En medioker men egen sångröst som funkar men inte mer. Men han hade en fullständigt unik, om än okomplicerad, gitarrstil som på sin tid skapade en helt ny generation gitarrister, men som också helt slutade utvecklas efter typ 1981. När han var bra var han fenomenal och hade ett helt eget uttryck.
Gene Simmons
- En multitalang med mer attityd än röst. Gene är en basist som egentligen slutade spela bas i slutet av 70-talet, men som å andra sidan nu har visat sig vara den som varit absolut mest produktiv genom åren vad det gäller att skriva låtar. Gene har ju aldrig slut på idéer. Synd att han slutade spela in skivor bara.
Paul Stanley
- En av världens bästa sångröster alla kategorier (fram till ungefär 2001) och en synnerligen kompetent gitarrist utan att vara någon virtuos. En i grunden bra låtskrivare som i samarbete med andra blir en fenomenal låtskrivare.
- Omöjligt att svara på, säger Carl. Men som vi skriver i boken är Peter Criss trumspel makalöst intressant. Han gick från att vara tafflig 1973 till att bli världens bästa trummis två år senare, till att kort därpå bli tafflig igen.
Varför valde ni just ”Killers”-omslaget till bokens konvolut?
- Det är vår tid, min tid, förklarar Alex. Killers-omslaget är ett av mina personliga favoritomslag och jag har massor av minnen och skön nostalgikänsla från den tiden.
- Det första vi gjorde var att försöka kläcka en titel, säger Carl. Jag föreslog ”KISS – Ett kuriosakabinett”, men det lät för dammigt och trist. Jag hade hittat en svartvit bild av Neil Zlozower tagen backstage i samband med tv-inspelningen av ”In concert” 1974 som jag ville ha som omslag, eftersom den var gammal och ruffig och ju äldre desto bättre, liksom. Alex föreslog sedan titeln ”Partners In Crime”, som är titeln på en KISS-låt från ”Killers” och även så klart något som syftar på oss. Det var mycket bättre. Alex föreslog även en bild av Didi Zill från 1982. Jag tänkte att det hade varit kul med ett svenskt perspektiv och hittade en bild som togs av OKEJs chefredaktör Hans Hatwig 1982 och som även fungerat som ett gammalt OKEJ-omslag. Sedan slog det mig att eftersom titeln är från ”Killers” så kunde vi göra en pastisch på det skivomslaget. Skivan släpptes ju samma år som bilden är tagen. Alla pusselbitarna föll på plats.
Under vilken period i karriären har KISS varit närmast att upplösas?
- Svårt att säga. De har varit i finansiell kris ett par gånger men nära upplösning vet jag inte om de egentligen varit, säger Alex. Kanske runt ”The Elder”, men det tror jag nog inte på egentligen. Paul är för envis för det. Varje gång någon räknat ut dem så har de rest sig på nio, slickat såren och slagit hårdare nästa gång.
- Förmodligen 1982 när Paul var deprimerad och Gene blickade mot Hollywood, gissar Carl. Eller efter avskedsturnén 2001.
KISS verkar vid ett flertal tillfällen har levt långt över sina tillgångar. Vad skulle ni säga ha varit, ekonomiskt sett, räddningen för bandet vid de tillfällen det har varit som mest kritiskt?
- Första krisen var 1982–83 då räddningen blev att de sminkade av sig och uppdaterade sitt sound, förklarar Alex. Inte minst det faktum att de lyckades få ett par hits med ”Lick it up” och ”Heaven’s on fire”. Andra krisen kom 1988 - då började de blicka bakåt och till slut återförenades de i exakt rätt tid 8 år senare. I min podd tar jag upp det här ämnet och pratar om det i timtal.
- Förskottspengar från skivbolaget, svarar Carl. Det var bara förskotten som höll KISS flytande under de svåra åren på 80-talet.
Finns det planer på att översätta boken till engelska?
- Nej, boken är skriven ur vårt unika nordiska perspektiv med bara två tv-kanaler, tidningen OKEJ som enda kulturkälla och allt vad det innebar, förklarar Alex. Därför skulle jag tro att den är svår för någon i Frankfurt eller Addis Abeba att ta till sig. Visst innehåller ”Partners in crime” massor av spännande information som ser dagens ljus för första gången, men jag har svårt att se att någon skulle bry sig bortom våra breddgrader.
- Inte i dagsläget, säger Carl. Vi hade kunnat göra en bok på engelska istället för på svenska, men allt som vi skriver om har en svensk prägel. I grund och botten beskriver boken hur det var att växa upp som ett KISS-fan i Sverige under 80- och 90-talet, så det kändes mest logiskt att göra den på svenska. Sedan är vårt språk viktigt, att man så att säga hör att det är jag och Alex som berättar, och svenska är ju vårt modersmål.
Några nya KISS-projekt på gång? Finns det saker som det går att gräva vidare i och går det i så fall att göra en bok till om det?
- Det finns alltid mer att gräva i, svarar Alex. Podden fortsätter, jag fortsätter, vi fortsätter. Om det blir en bok till får vi väl se, men jag är personligen inte färdig med någonting på länge än.
- Jag är redan sugen på att göra ”Partners In Crime – del 2”, det är ju ett outtömligt ämne, avslutar Carl.
”Partners in crime” av Carl Linnaeus och Alex Bergdahl kan beställas här
