Det stora kalaset

På fredag livebloggar jag från Nöjesfabriken i Karlstad. Bloggen startar ca 18.00 och på scen står bland andra Dundertåget och Teddybears.

Välkomna

Loud as FUCK

I morgon lördag är det premiär för Loud as FUCK. Ny rockklubb på Glada Ankan i Karlstad. Först ut i DJ-båset är Hednar från The Generals som hälsar så här via Facebook:

På lördag packar jag ner skivsamlingen och tar med till Glada ankan, så kom dit och lyssna på jävligt bra musik på premiären av ankans nya rockklubb "Loud as fuck"!
ca. 22.00-02.00

För mer info gå in på www.gladaankan.nu

HELLsningar // Hednar

Skrotad NWT-krönika

Den här var tänkt till fredagstidningen. Det blir en annan istället.

----------

Rubrik: Trött avsked och intresselös comeback

Som musikrecensent ska man ha koll. Som tyckare i den hårdare skolan ska jag inte se ut som ett frågetecken när Slipknot lanserar nya masker, Hatebreed bjuder upp till moshpit eller när ännu ett sminkat norskt skogstroll ska försöka skrämma vettet ur oss. Det gäller att sondera nätet, läsa tidningar och, framförallt, lyssna på mycket musik.

Från måndag till onsdag är det inte ofta det hinns med annat än ny musik. Ny frisk metal som ska betygsättas utifrån alla möjliga parametrar. Det är alltid lika roligt. Alltid lika spännande. Mötet med ny extrem musik har alltid varit ett intresse och återblickar till mer klassiska toner är en trygghet.

Den gångna veckan har dock varit ett rotande i gamla kadaver. Ett piggt och ett lite mer tilltufsat.

Treat. Kommer ni ihåg dem? De släppte plattan Scratch and bite 1985 och blev kraftigt exponerade i tidningen OKEJ. Sen kom uppföljaren The Pleasure principle som inte riktigt lika många brydde sig om. Efter det. Knäpptyst.

Nu. Tjugofem år efter debuten släpps comebacken Coupe de Grace. ”…bet you didn´t see that coming” lyder ett meddelande på bandet My Space-sida. Nä, skulle inte tro det.

Efter elva år som skribent har jag ett ganska brett kontaktnät när det gäller information om metal i alla dess former. Gav radarn utslag för Coupe de Grace? Nej. Inte så mycket som ett litet pip. Helt plötsligt fanns bannern till höger på Facebook. Utan förvarning.

Och just där skjuter Treat sig i foten. Trots att plattan är hygglig, och på sina ställen mer än så, så finns det ingen hype kring bandet 2010. Det rycker väl till i några åttiotalskalufser och en spelning på Sweden Rock Festival lär ju vara gjuten. Men sedan då? Jag tippar på knäpptyst.

Scorpions då? Deras marknadsplan är att så övertydligt som möjligt redogöra för världen att de efter nya given gaddar ur. Sting in the tail är avskedsalbumet som ska frakta bandet runt jordklotet ännu en gång och få det att rassla till rejält i tyskarnas plånböcker. Inte i nivå med Kiss men säkert för att trygga pensionen ordentligt. Synd bara att musiken på Sting in the tail är så kraftlös att man undrar hur många nya låtar de vågar testa innan den makalösa åttiotalsrepertoaren får ta över. Som vanligt.

Hade Treat och Scorpions fått byta turnébuss hade en hel hårdrocksvärld jublat. Nu blir det en trött avskedsturné runt jorden för Scorpions och en kort sväng genom Europa, som ingen kommer att minnas om några månader, för Treat.

Slutet surt, för båda.

Jonathan Strandlund

Hetfield handlar

När blogglusten är minimal kan man alltid förlita sig på lite humor. Hetfield, vad håller du på med? Vart är jeansvästen och moppemustaschen?

Warrior Soul - Bad News Rock and Roll Boyfriend

Martin Carlsson, chefredaktör Sweden Rock Magazine

Martin Carlsson ville ha en utmaning och tog jobbet som chefredaktör på Close-Ups konkurrent Sweden Rock Magazine. Värmlands hårdrocksblogg fick en pratstund med en stressad men nöjd redaktör som för första gången i sitt liv fått ta ansvar.


- Att vara chefredaktör är en helt annan sak än vad jag sysslat med tidigare. Jag var beredd på att det skulle bli mycket jobb, men att jobba 130 timmar under åtta dagar precis före deadline och i stort sett överleva tack vare Redbull var mer än vad jag väntat mig, förklarar Martin Carlsson strax efter att nummer två har landat hos prenumeranterna.

- Det har varit sjukt mycket att göra och som ny i rollen som chefredaktör lär jag mig fortfarande. All administration och planering tar enorm tid. När en annonsstorlek ändras eller det tillkommer en eller två annonser i sista sekund kan det innebära att en del av just det numret måste göras om. Sådant kan man sitta och peta med hur länge som helst.

- Förre redaktören Thomas Väänänen, som nu fått den läckra titeln ”senior editor”, räknade antalet mail som jag skickat bara till honom sedan jag började i november och det var förbluffande fyratusenfemhundra. Det säger en del om intensiteten i vår kommunikation. Jag bor kvar i Stockholm, så redaktionen sitter inte samlad på ett ställe.

- Som journalist har jag jobbat extremt mycket under vissa perioder, men sedan har jag haft mycket tid som jag kunnat styra själv. Den största skillnaden med att vara chefredaktör är att det är full fart hela tiden. Men jag har lärt mig en viktig sak och det är att för första gången i mitt liv verkligen känna hur det är att ta riktigt ansvar. Det känns bra. Vid trettionio års ålder var det dags.

Din tidigare arbetsplats, Close-Up Magazine, blickar ju mestadels framåt och skriver mycket om nya band. SRM har ju en ganska tydlig retrovinkling. Vad var det som lockade med att byta tidning?

- Först och främst var det arbetsuppgiften. Det kändes som en utmaning. Close-Up Magazine är Robbans livsverk, även om jag varit väldigt involverad i tidningen under framför allt det senaste årtiondet. Så länge Close-Up finns kommer och bör Robban vara chef. Därmed inte sagt att gänget som ligger bakom Sweden Rock Magazine inte brinner starkt för tidningen, men de är inte lika starkt förknippade med Sweden Rock Magazine som Robban är med Close-Up.

Sweden Rock Magazine har bytt chefredaktör ett antal gånger medan Robban har gjort Close-Up i alla år. Close-Up är en grymt bra tidning med fantastiska skribenter och det är klart att det finns utrymme för båda tidningarna.


Får man nya läsare med Blackie Lawless på omslaget? Lockar det inte bara läsare som var med under åttiotalet?

- Att vi satsar på W.A.S.P på ett omslag är helt självklart eftersom vi vill erbjuda långa omslagsartiklar. Vi fick kanske sex timmars intervjutid med olika bandmedlemmar till förra numrets W.A.S.P-artikel och det är så man får djup i texterna. Självklart har vi kortare artiklar, men målsättningen är att det ska finnas minst en riktigt stor intervju i varje nummer.

De magasin som satsar på snuttifiering kommer att få det svårt i framtiden. Fördjupning är a och o i magasinvärlden, om det inte handlar om annonsfinansierade gratistidningar eller enkla och billiga slit och släng-produkter, förklarar Martin Carlsson.

- Sanningen är också den att fler äldre band gör sig bättre på omslag. Vi jagar inte omslagsband som är heta just för stunden utan vill satsa långsiktigt, alltså få så många prenumeranter som möjligt. Generellt sett är det att föredra att ha en enda person på omslaget framför fyra osynliga. Sweden Rock Magazine måste synas i tidningshyllan och det gör den med Blackie på omslaget. Se dig omkring på en W.A.S.P-spelning, det är långt ifrån bara fyrtioåringar där. Det kryllar av ungdomar.


Michael Johansson har ju ett uppslag med bilder och text kring ett ögonblick. Du sitter ju säkert på en del roliga storys från din tid i Los Angeles. Några planer på att berätta dem i tidningen?

- Inte mer än att jag kan använda en del till ledaren om de passar bra till något som tas upp i det aktuella numret. Att ha en spalt där jag skulle berätta gamla historier från förr skulle bara kännas gubbigt.


Sparar du dem till en framtida bok?

- Nej, absolut inte. Jag läser faktiskt inte ens böcker! Ge mig en dokumentärfilm, tv-serie eller tidningsartikel, vad som helst utom böcker. Jag är för rastlös för det.


Du har ju gjort enorma mängder intervjuer, artiklar och recensioner – ingen svensk hårdrocksjournalist är ens i närheten av din produktion – kommer du att skriva i Sweden Rock Magazine?

- Längre artiklar kommer jag inte ha tid att skriva på ett bra tag. Jag skriver ledaren och vissa kortare texter, även om jag inte alltid signerar dem. Det får räcka just nu. Jag har fortfarande några drömartiklar som jag vill göra, men vi får väl se om de blir av. Jag har så smått börjat på en artikel som kanske kommer i höst eller under 2011.


Vara aktiv i sociala medier och ha en ständigt aktuell webbplats – är det något en hårdrocksredaktion måste komplettera med 2010?

-Twitter ser jag som helt ointressant just nu. Facebook, ja. Bloggar, ja. En välfylld webbplats, ja. Allt får ta sin tid.


Senaste numret med Crashdïet på omslaget har flera sidor om party. Det blir ganska många fylle- och knarkhistorier. Tror du att spritreklamen på de tio uppslagen påverkar läsarna?

– Jag anser personligen inte att tioåringar bör läsa hårdrockstidningar, inte som de ser ut nuförtiden. Och ligger de och dräller hemma är det föräldrarnas ansvar. Titta bara på alla söndagsbilagor till kvällstidningarna. Det är stora rubriker om sex och skandaler och dessa bilagor ligger framme i hundratusentals hem. Det är i så fall värre.

Vi strök faktiskt en text där ett band, med stolthet, berättade grafiska detaljer om hur de sexuellt förnedrar tjejer på turné. En sådan text kan eventuellt fungera som ett skräckexempel på hur verkligheten tyvärr ser ut när en del band är på turné, men absolut inte i ett partysammanhang.

Till sist. Drömintervju under 2010 och vad ser du fram emot mest under året?
- Axl Rose är en av dem. Det kommer aldrig att hända men man kan väl få drömma.

Jag ser mest fram emot att få ett mail från en trevlig läsare som berättar att hon eller han har lyckats med det omöjliga och fått en bordsreservation för fem på världens bästa restaurang, El Bulli i Spanien.

Denna läsare vill att jag och mina mattokiga kompisar gör henne eller honom sällskap dit. Sedan kommer vi att vara lyckliga men fattiga resten av året.

/Jonathan Strandlund

Nytt nummer av Sweden Rock Magazine finns i butik nu.

Prenumeration löser du här