Jag nästan längtar ihjäl mig på att få se hur nya Sweden Rock Magazine ser ut i sin nya form. Tidningen skall enligt uppgift dyka upp på fredag eller måndag. 
På fredag recenserar jag den här plattan i NWT. Redaktör Edlom blev skraj av texten.Svarade alla rätt på frågan. Svaret är naturligtvis Throwing stones och inget annat. Throwing rocks är alltså fel.
Ni får alla en vinylplatta i posten under nästa vecka. Ni som väntar på The Haunted-dvd:er och Treat-kläder - håll ut. Paketen är inslagna men ej postade än. Snart.
I rockbaren på Nöjesfabriken dammas rökiga doom/metal-klassiker av på löpande band. Bakom namnet Masters of reality döljer sig följande:
Och samtidigt i en annan lokal på ett annat ställe - nämligen Glada Ankan - så manglar Entombed-förvaltarna The Generals loss.
Det är inte mycket kvar av Pantera idag. Trummisen harvar på med sitt redneckprojekt Hellyeah och nya given är troligtvis fylld med southern-music-for-white-dudes-living-in-a-trailer-park. Men omslaget är ganska coolt.
Jepp, du läste rätt. Metallicas spelning tillsammans med Slayer, Megadeth och Anthrax - en uppställning som rätt och slätt kallas "The big four" - kommer till Skoghall. Inte till Folkets Park men väl till Folkets Hus - som digital direktsändning från Bulgariens huvudstad Sofia.
Ja, vad säger man om den här plattan? Western Mowie, kanske? Orden som Lemmy väser fram i Shoot you in the back. 
Saxon - Rock the nation (1986)
Girlschool - Demolition (1980)
Dio - The Last in line - 1984
Andra plattan upp till bevis är Metal Inferno från 1985. En samlingsplatta från Castle Recordings med Venom, Crucifixion, Cloven Hof, Demon, Blood, Angel Witch, Widow och Witchfinder General. Jag kan ha fel men låten Woman med Venom har jag aldrig sett på något annat släpp.
Rubrik: Musikmagasinens comeback
Att Slash släpper sin soloplatta den här veckan ska borras in i alla som gillar rockmusik. Brittiska musikmagasinet Classic Rock spolar allt vad regler heter, sätter en pistol mot tryckerichefens tinning och hotar med avsked om han inte levererar senaste numret i en läcker lådliknande förpackning, brassar på med ett ultracoolt utvikbart uppslag där Ross Halfin stilistiskt sprider ut samtliga gästartister och dessutom bjuder på en cd-skiva med tidernas häftigaste samarbeten.
Scott Rowley, chefredaktör för Classic Rock, skriver följande i sin ledare ”De säger att Internet dödar magasin, men vilken webbsida gör något liknande?”
Rowley har naturligtvis rätt. Och Sweden Rock Magazine hakar på med djuplodande intervju med Slash om sitt soloalbum, relationen med Axl Rose och en exklusiv förhandslyssning på nytt material med black metal-bandet Watain samt en sotsvart fotosession i bandets krypta/bar Wolflair. Redaktör Martin Carlsson gör än så länge bara rätt saker på sin nya arbetsplats. Att ta med läsaren till platser de drömt om är helgjutet.
Snart har magasinen lyckats återskapa känslan av att knalla till skivaffären och köpa senaste plattorna. Inte riktig men snart. En känsla som i alla fall jag har saknat de senaste åren.
Slash är själv lite konfunderad över varför han kallas legend. Han tycker själv att han inte hållit på så pass länge att ”legend” passar. Eric Clapton och Jimmy Page, där har ni legender. I alla fall om Slash får välja.
På ett sätt har han rätt. Slash är ett kvarts sekel yngre än de han nämner och har inte på långa vägar släppt lika många legendariska album. Men har man riffat sig igenom ett album som Appetite for destruction och följt upp det med en dubbelgiv ingen tidigare skådat kommer man långt. Hans gitarrspel hamnar allt som oftast högt när omröstningar skall kora den bäste av de bästa.
Slash spelar med känsla. Dagens chefredaktörer på rockmagasinen verkar göra det samma med sina publikationer.
