Ghost

Ghost i fredagsnatten var en isande upplevelse. Demonisk. Satanisk. Antikrist. Mannen bredvid mig grät nästan under Beatles-covern Here comes the sun (eller son som Ghost döpt om den till för att hedra födelsen av satans barn). Jag var nära att följa hans exempel.

Det var vackert. Bland det bättre jag sett. Jag saknade inte Whitesnake en enda sekund.