Partners in crime - en ny KISS-bok av Carl Linnaeus och Alex Bergdahl

Journalisten Carl Linnaeus törst efter detaljer i historien om KISS släcks aldrig. Efter ”KISS – Den osminkade sanningen” och ”KISS Klassified” ligger nu den tredje boken om bandet som förändrade hans liv klar. I ”Partners in crime - vår livslånga jakt på sanningen” har han samarbetat med Alex Bergdahl, KISS-oraklet som fått mängder att lyssna på sin podd ”Alex room service”.

En journalist och en biblioteksassistent i samarbete måste vara en bra kombination när det gäller att gräva fram information

- A match made in heaven, säger Alex Bergdahl. Kapitlen till ”Partners in crime” har vi hittat på helt själva och sedan individuellt tagit oss an de som betytt mest för oss. Med en slags grundidé nedplitad har vi sedan mejslat fram varje kapitel tillsammans. In i minsta detalj.

- Vi började med att stolpa upp vad vi ville inkludera i boken, vilka ämnen som skulle utgöra de olika kapitlen, förklarar Carl Linnaeus. När vi la fram våra individuella kapitelidéer visade det sig att flera av dem var identiska. De blev så klart självklara. Sedan stötte och blötte vi fram och tillbaka tills vi hade en grund till totalt 24 kapitel och tog oss an ungefär hälften var. Man kan säga att den ena påbörjade ett kapitel och sedan diskuterade vi fram och tillbaka vad vi ville ha med. Längs vägen fyllde vi på med våra personliga anekdoter och upplevelser som vi la in i kursiv stil på lämplig plats. Det underlättar så klart att vi känner varandra så väl, det gjorde att allting gick förvånansvärt enkelt och smärtfritt. 

Vilken period var svårast att luska fram information ifrån, och varför?

-  För min del var det Peter Criss 80-tal, säger Alex. Jag är en av de få, om ens någon i hela världen, som bryr mig så intensivt om denna period. Antalet källor är så få att jag får tandröta. Dels på grund av världens ointresse, vilket har resulterat i väldigt lite sparat material, men även i form av glömska och tyvärr dödsfall. Jag tänker då främst på Stan Penridge, ständig låtskrivarpartner till Peter Criss.

- Det tog nog mest tid att få alla fakta rätt när det kom till inspelningen av soloalbumen 1978 och allt som Kiss och deras organisation planerade inför ”Dynasty”-turnén och ”The Elder”-projektet, förklarar Carl. Vi har delat in boken i tre akter där akt II handlar om åren 1978 till 1982 och fungerar som en mer traditionell biografiform. Akt I och akt III är kanske lite mer subjektivt berättande. 

Har ni inspirerats av andra i ert detektivarbete? Alltså sättet att gräva efter exakta detaljer i en artists karriär?

- Absolut, säger Alex. Det finns några KISS-grävare som är extremt viktiga för mig och som har lagt grunden för allt jag gör. Sedan finns det musikarkeologer även inom andra artister och genrer som inspirerar mig varje dag. KISS är mitt huvudband, men jag är extremt intresserad av massor av band och artister på en i det närmaste sjuklig nivå. Så inspirationskällor finns det gott om.

- Haha, Alex är den som inspirerar mig mest i att gräva, skrattar Carl. Han är den förste jag delar med mig av när jag upptäcker något nytt om någon obetydlighet som hände i KISS karriär för hundra år sedan.

Om man lyfter ut Gene, Paul, Ace och Peter från KISS, hur skulle ni betygsätta dem var för sig som musiker? Alltså hur bra de är på att lira sina respektive instrument?

- Just sådana här frågor får jag lite näsblod av, förklarar Alex. När Gene, Paul, Ace och Peter var bra var de oslagbara, men 2019 är det ingen av dem som lever upp till sin forntid. Därför är det svårt att svara på och imorgon skulle jag antagligen svara annorlunda. Men så här tycker jag idag;

Peter Criss

- Hans sångröst berör mig mest av de fyra. Hans trumspel, när det var bra, var helt unikt i sitt slag på ett sätt som andra trummisar bara kunde drömma om. Idag är hans spelande en skugga av sitt forna jag men jag älskar honom kravlöst likväl.

Ace Frehley

- En medioker men egen sångröst som funkar men inte mer. Men han hade en fullständigt unik, om än okomplicerad, gitarrstil som på sin tid skapade en helt ny generation gitarrister, men som också helt slutade utvecklas efter typ 1981. När han var bra var han fenomenal och hade ett helt eget uttryck.

Gene Simmons

- En multitalang med mer attityd än röst. Gene är en basist som egentligen slutade spela bas i slutet av 70-talet, men som å andra sidan nu har visat sig vara den som varit absolut mest produktiv genom åren vad det gäller att skriva låtar. Gene har ju aldrig slut på idéer. Synd att han slutade spela in skivor bara. 

Paul Stanley

- En av världens bästa sångröster alla kategorier (fram till ungefär 2001) och en synnerligen kompetent gitarrist utan att vara någon virtuos. En i grunden bra låtskrivare som i samarbete med andra blir en fenomenal låtskrivare.

- Omöjligt att svara på, säger Carl. Men som vi skriver i boken är Peter Criss trumspel makalöst intressant. Han gick från att vara tafflig 1973 till att bli världens bästa trummis två år senare, till att kort därpå bli tafflig igen.

Varför valde ni just ”Killers”-omslaget till bokens konvolut?

- Det är vår tid, min tid, förklarar Alex. Killers-omslaget är ett av mina personliga favoritomslag och jag har massor av minnen och skön nostalgikänsla från den tiden.

- Det första vi gjorde var att försöka kläcka en titel, säger Carl. Jag föreslog ”KISS – Ett kuriosakabinett”, men det lät för dammigt och trist. Jag hade hittat en svartvit bild av Neil Zlozower tagen backstage i samband med tv-inspelningen av ”In concert” 1974 som jag ville ha som omslag, eftersom den var gammal och ruffig och ju äldre desto bättre, liksom. Alex föreslog sedan titeln ”Partners In Crime”, som är titeln på en KISS-låt från ”Killers” och även så klart något som syftar på oss. Det var mycket bättre. Alex föreslog även en bild av Didi Zill från 1982. Jag tänkte att det hade varit kul med ett svenskt perspektiv och hittade en bild som togs av OKEJs chefredaktör Hans Hatwig 1982 och som även fungerat som ett gammalt OKEJ-omslag. Sedan slog det mig att eftersom titeln är från ”Killers” så kunde vi göra en pastisch på det skivomslaget. Skivan släpptes ju samma år som bilden är tagen. Alla pusselbitarna föll på plats.

Under vilken period i karriären har KISS varit närmast att upplösas?

- Svårt att säga. De har varit i finansiell kris ett par gånger men nära upplösning vet jag inte om de egentligen varit, säger Alex. Kanske runt ”The Elder”, men det tror jag nog inte på egentligen. Paul är för envis för det. Varje gång någon räknat ut dem så har de rest sig på nio, slickat såren och slagit hårdare nästa gång.

- Förmodligen 1982 när Paul var deprimerad och Gene blickade mot Hollywood, gissar Carl. Eller efter avskedsturnén 2001.

KISS verkar vid ett flertal tillfällen har levt långt över sina tillgångar. Vad skulle ni säga ha varit, ekonomiskt sett, räddningen för bandet vid de tillfällen det har varit som mest kritiskt?

- Första krisen var 1982–83 då räddningen blev att de sminkade av sig och uppdaterade sitt sound, förklarar Alex. Inte minst det faktum att de lyckades få ett par hits med ”Lick it up” och ”Heaven’s on fire”. Andra krisen kom 1988 - då började de blicka bakåt och till slut återförenades de i exakt rätt tid 8 år senare. I min podd tar jag upp det här ämnet och pratar om det i timtal.

- Förskottspengar från skivbolaget, svarar Carl. Det var bara förskotten som höll KISS flytande under de svåra åren på 80-talet.

Finns det planer på att översätta boken till engelska?

- Nej, boken är skriven ur vårt unika nordiska perspektiv med bara två tv-kanaler, tidningen OKEJ som enda kulturkälla och allt vad det innebar, förklarar Alex. Därför skulle jag tro att den är svår för någon i Frankfurt eller Addis Abeba att ta till sig. Visst innehåller ”Partners in crime” massor av spännande information som ser dagens ljus för första gången, men jag har svårt att se att någon skulle bry sig bortom våra breddgrader. 

- Inte i dagsläget, säger Carl. Vi hade kunnat göra en bok på engelska istället för på svenska, men allt som vi skriver om har en svensk prägel. I grund och botten beskriver boken hur det var att växa upp som ett KISS-fan i Sverige under 80- och 90-talet, så det kändes mest logiskt att göra den på svenska. Sedan är vårt språk viktigt, att man så att säga hör att det är jag och Alex som berättar, och svenska är ju vårt modersmål.

Några nya KISS-projekt på gång? Finns det saker som det går att gräva vidare i och går det i så fall att göra en bok till om det?

- Det finns alltid mer att gräva i, svarar Alex. Podden fortsätter, jag fortsätter, vi fortsätter. Om det blir en bok till får vi väl se, men jag är personligen inte färdig med någonting på länge än.

- Jag är redan sugen på att göra ”Partners In Crime – del 2”, det är ju ett outtömligt ämne, avslutar Carl.

”Partners in crime” av Carl Linnaeus och Alex Bergdahl kan beställas här

GINZA

BENGANS

BOKUS

Carl Linnaeus samlar på KISS-fakta

Intresset för KISS har tagit Carl Linnaeus bortom skivor och prylar. Idag samlar han på fakta kring bandet som format hans liv och är tillsammans med två andra KISS-dårar aktuell med boken ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general”

2014 släppte Carl Linnaeus boken ”KISS – den osminkade sanningen”. Sällan har en berättelse om ett rockband berättats så fritt och ärligt. Och underhållande. Mervärdet i att vara oberoende från band, management och advokater är obetalbart när det gäller att beskriva hur maskineriet kring en av genrens giganter fungerar. Arbetet med ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” har gjorts på samma sätt fast intresset från en viss blodsprutande basdemon visade sig vara väldigt hett.

– Gene Simmons är inte bara intresserad av hur varumärket KISS hanteras utan älskar att det finns en KISS-värld med dårar som mig, Johan Kihlberg och Mats Vassfjord, säger Carl Linnaeus. Han erbjöd sig att ta hand om distribution och annat men hade vi gått med på att låta boken bli en licensierad KISS-produkt med bandets logotyp så hade den inte blivit den bok vi själva ville göra.

Johan Kihlberg är före detta general för KISS-army Sweden med en låda så smetfull med historier kring det sminkade bandet att även en KISS-fanatiker som Carl blir imponerad. Mats Vassfjord är fotografen som hela tiden fanns vid Johans sida när det vankades KISS-relaterade resor. I stort sett alla bilder i boken är exklusiva och har inte publicerats tidigare.

– Att få sitta och lyssna på alla historier som Johan och Mats har varit med om har varit extremt roligt och intressant, berättar Carl. Jag älskar att vara den där flugan på väggen och pussla ihop vad som verkligen hände.

”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” är alltså Johan Kihlbergs historier tillsammans med Mats Vassfjords bilder. Formatet är klassiskt coffee table där bilderna fått stort utrymme. Med all rätt. Exklusivitet är något som kittlar Carl Linnaeus och han beskriver boken som en slags hybrid mellan att vara en biografi över Johan Kihlbergs historier och en bildbok.

– Jag har sett en miljard bilder på KISS och letar alltid efter sådant som sticker ut, säger Carl. Det kan vara en lustig grimas från Gene Simmons eller en udda posering från Bruce Kulick. Så länge det är något som jag inte sett tidigare så kan bilden i sig vara sämre men ändå bli mer intressant. Ett exempel är en bild som Johan tog från sidan av scenen under Crazy nights-turnén i USA. Jag hade aldrig sett scenen ur den vinkeln tidigare och många går igång på sådana detaljer. Mig själv inkluderad.

Boken är uppdelad i två delar. Första delen är vigd åt Johans historier och den andra delen fokuserar på Mats bilder efter millennieskiftet tillsammans med en mängd bildtexter. Arbetet med just bildtexterna kom som en överraskande utmaning.

– Bildtexter är något som man nästan tar för givet som en lätt grej, säger Carl Linnaeus. Men när det blir så många är det svårt att variera sig. Vad för slags text rockar med den här bilden? Vad man kan säga om den här eran? En bildtext som kanske är två meningar lång kan vara en rejäl utmaning. Jag plockade även fram många av mina gamla citat från mina intervjuer för att piffa till det.

Carl Linnaeus samlar som sagt inte på KISS-prylar längre. Nu är det fakta som gäller. Historier. Detaljer som fyller luckor och tätar sprickor i historien om bandet som till viss del format hans liv. Att pumpa Johan Kihlberg på fakta har varit det absolut roligaste med hela arbetet.

– Johan var på plats i Hollywood under inspelningarna av albumet ”Hot in the shade” 1989, berättar Carl. Att få hela historien om hur de hängde med Paul Stanley i studion, känslan av att höra berättelsen om när Paul spelade upp låten ”Forever” för första gången inför Johan, höra beskrivningen av hur studion såg ut och att Eric Carr inte var med den dagen på grund av att de var osams om en låt är ju sådant som jag älskar att få höra. Jag hade läst om det i tidningen OKEJ men där fokuserades det mycket på bilder så historien kom inte till sin rätt. Nu har jag fått hela storyn berättad för mig vilket betyder mycket.

KISS drar fortfarande mängder med fans till sina konserter men intresset för bandet skiljer sig mellan USA och Europa. Carl Linnaeus resonerar sig fram till varför.

– Det finns troligtvis flest KISS-dårar per capita i Sverige. Det tror jag beror på att min generation har vuxit upp med tidningen OKEJ. Jag är en del av den och min gode vän och KISS-oraklet Alex Bergdahl som driver podden ”Alex room service” är en del av den. Även Alexander Johansson som har ett KISS-museum hör till samma generation. Nu är vi äldre och har funnit våra kanaler att nå ut med vår kunskap. Sedan hänger det också ihop med hur olika USA och Europa är. På andra sidan Atlanten gör band flamsiga radiointervjuer medan europeiska journalister hellre går på djupet i grävande artiklar.

Med två böcker och mängder av artiklar om KISS är Carl Linnaeus luttrad. Men en sak som överraskade honom var hur enkelt det var att få kontakt med artister under åttiotalet jämfört med dagens Fort Knox-liknande hinderbana för att få en kort telefonintervju som ibland dessutom avlyssnas av en skivbolagsrepresentant.

– Johan berättade om när han och Mats kom till New York, klev in på Polygrams kontor och sa att de var från Sverige och undrade om de kunde på backstage- och fotopass till turnén. ”Åh, är ni från Sverige. Vad kul. Klart ni ska ha pass, inga problem. Här har ni adressen till hotellet också”. Något liknande skulle aldrig hända idag.

Johan och Mats frågade Paul Stanley om en intervju efter spelningen och han sa att det var helt okej. Att de sedan inte hade förberett några frågor var inga problem. Paul väntade medan Johan och Mats hängde i baren och skrev frågor. Jag visste att det var ungefär så, men förvånades över den extremt stora kontrasten mot idag.

KISS är ett band som älskar myterna kring sig själva. Så till den grad att myterna tillslut blir till sanning. Det är något som naturligtvis är en stor del av bandets framgång. Att som journalist punktera myter kring KISS är inget som avskräcker Carl Linnaeus.

– Myter är gulligt, men jag vill ju veta vad som skedde. Historierna och bilderna i ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” är superintressanta för KISS-dårar som mig.

Att som journalist lyfta på stenar för att finna information om sitt favoritband kan lätt ändra på uppfattningen om sina idoler. Så har det blivit även för Carl Linnaeus.

– När jag växte upp så var KISS gudar för mig. Allt de gjorde var genialt och de kunde inte göra något fel. Min sympati för dem som människor var mycket större då på grund av idoldyrkan. Idag vet jag att de är rätt knepiga människor och samtliga originalmedlemmar har en del ganska osympatiska drag. Så för mig personligen är de inte längre idoler på det sättet att jag ser upp till dem. Det gör jag däremot fortfarande till Alice Cooper. Han inspirerar mig och hans liv är eftersträvansvärt medan Gene Simmons och Paul Stanley snarare har ett sjukligt självbekräftelsebehov som tyvärr smittat av sig på mig. Det är ingen positiv egenskap men jag vill hela tiden göra saker att lämna över till eftervärlden.

Du nämnde tidigare att Gene Simmons var intresserad av att sköta utgivningen av boken. Nu blev det inte så utan ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” ges ut via förlaget GAIN. Hur säger man tack, men nej tack till Gene Simmons?

– Jag sa att vi skulle fundera på hans förslag och återkomma. Nu gjorde vi inte det och det kommer att fungera alldeles utmärkt utan hans hjälp. Boken är på engelska. Det var ett naturligt val för en sådan här bok för det finns ett internationellt intresse. När jag träffade Gene i maj i samband med att jag intervjuat Paul så fick han en flyer för boken och sa ”I want a copy so I know if I will sue you or not”. Grejen med Gene är att man aldrig vet om han skämtar eller inte. Jag vet att Gene gärna vill ha en bok och trodde att han skulle höra av sig till GAIN för ett exemplar. Men en viss Gene Simmons i Beverly Hills har beställt två exemplar via nätet och de är numrerade av mig själv och dessutom får han med ett kort på oss som gjort boken. Signerat av alla, naturligtvis.

Tre snabba med Carl Linnaeus

Bästa KISS-albumet

– ”Destroyer”. Det är många som inte ser det som ett KISS-album utan som ett Bob Ezrin-abum. Man får liksom inte tycka om ”Destroyer” för att det är det album som svennebanan gillar. Jag tycker dock att ”Destroyer” fortfarande är fantastiskt intressant.

Bästa egna KISS-scoop

– Det hänger ihop med en artikel till Sweden Rock Magazine som ännu inte är publicerad. Så det kommer jag att avslöja senare. Men scoopet handlar om trumspelet på Destroyer.

KISS-relaterat drömprojekt

– Kanske att göra något med bandet direkt. Men samtidigt så ska man inte ge sig in i affärer med sina idoler för mycket. Jag har fullgjort två KISS-drömmar genom mina böcker.

JONATHAN STRANDLUND

Köp boken hos GINZA

Köp boken hos BENGANS

Sweden Rock Magazine #107

Nytt nummer ute nu. Jag recenserar Motörhead, Imperial State Electric och Robert Pehrsson´s Humbucker.

Prenumerationserbjudande med t-shirt finner du här

Tung pjäs från Nirvana

Tredje albumet släpptes 1993. Sedan gick det år skogen. I år är det alltså 20 år sedan svanesången In Utero seglade upp på världens topplistor. Det firar Universal Music med den här tunga pjäsen. Recension av den kommer i Sweden Rock Magazines nästa nummer.

Mer om superutgåvan

Motörhead

Den 22:e oktober finns det här numret i butik hälsar en tidningsnasare i Karlstad.

Presskonferensen

Jag glider in runt 2:10

Gene Simmons blandar in min mamma i presskonferensen

Igår lirade Kiss på stora scenen med full produktion. Strax innan var det presskonferens och bandet hade full mundering på sig. Totalt fem frågor fick ställas och med stor hjälp av den värmländska personalen i presstältet letade sig mikrofonen fram till mig.

Vad frågar man Kiss då? Jag hade funderat under dagen och kom fram till att rikta följande fråga till Gene Simmons.

"What is the difference between Gene Simmons the musician and Gene Simmons the buissnessman"

Demonen spänner ögonen i mig och svarar kort och kärnfullt.

"Your mother knows" - stort skratt i hela tältet. Efter det kom ett längre svar men det har jag noll minne av. Jag hade fullt upp med att smälta att min mamma blandades in i presskonferensen. Underbart. Det kommer väl ut på YouTube vad det lider.

Som sagt, när demonen tittar dig i ögonen på ett par meters håll så lyssnar man. Eller försöker i alla fall.

Anyway, kul att ha få ställa en fråga till Gene Simmons.

Bullet hälsar

Mina knattars presenter i form av pärlplattor har lämnat minnen hos Bullets trummis. Han hälsar så mycket till er båda grabbar. Sov gott.
PS. Jag nämnde inte att de tyckte att det var väldigt ostädat i Bullet-bussen när knattarna gjorde en blixtinspektion sist.

Årets solsting

Ångade iväg för att kolla på The Devin Townsend Projekt och fick en kalasplats i det enorma publikhavet. Eftersom Devin är en man med många kostymer tänkte jag inte speciellt mycket på att bandet drog igång ett Chuck Berry-riff medan jag hade näsan i telefonen. Efter en stunds antecknande stod det dock klart att det var Status Quo jag kollade på. Jag bladade snabbt vidare till rätt scen och där var det inte direkt lika trångt. Solsting?

The Dead and living

Häxjabb

Precis skuggboxat till Eye of the tiger med Survivor. Rimligt i den omänskliga hetta som råder på området. Sedan en snabb visit i häxkitteln med Huntress. Jill och hennes kumpaner lät väldigt bra, men oj vad det hade passat bättre i natten. Nu tillbaka till skuggan.

Fotosession med Huntress

Sångerskan Jill Janus är uttalad vit häxa. Hennes närvaro i ett stekhett presstält i fullt dagsljus var kanske inte helt bekväm. Jag tänkte fråga vart hon parkerat kvasten.

Mer om Huntress på Facebook

Kiss i natten

När vi igår började fundera på att knoppa in för natten arbetades det febrilt med Kiss scen. Med lokala kontakter fick jag en smygtitt bakom kulisserna. Att Kiss har en enorm produktion är det inte något snack om.
Bilden här nedan är på de långtradare som just då stod med ändan mot scenen för urlastning. En av dem, alltså en av de mäktiga lastbilar som stod på rad, innehöll bara pyroteknik. En annan stod det Lights 1 på. Med all säkerhet fanns det lastbilar med både 2 och 3 på. Strax utanför bild står en rad till med långtradare. Det är en cirkus utan dess like när Kiss kommer till byn.

Soliga hälsningar från Vomitory

Sista svängen med grabbarna verkar bli längre än först beräknad. USA och Japan står på agendan innan kistan spikas igen för gott. Då kan man kosta på sig att se så här glad ut.

"Så här roligt har det aldrig varit att vara ute och lira", resonerar Tobben och får medhåll av de andra. Sedan drar de 1 000 000 historier om hur en urinblåsa kan ställa till det under en sväng i Europa och hur coolt det ska bli att lira i Forth Worth, Texas.

Candlemass

Sist ut i natten

Kiss bygger spindel

Längst där borta byggs armarna till den mekaniska spindelrigg som Kiss ska använda imorgon torsdag

Vader

Först att strimla trumhinnorna i år. Vader.

Incheckad

Sådär. Armband på plats. Tröja fixad (ingick visst i år). SRM-tältet lokaliserat. Kändisspotat Conny Bloom, Candlemass och Bullet.

Bullet

Fotosession med Bullet.

Framme

Inte vid festivalen dock. Men vid sovplatsen.