måndag 23 oktober 2017

Carl Linnaeus samlar på KISS-fakta


Intresset för KISS har tagit Carl Linnaeus bortom skivor och prylar. Idag samlar han på fakta kring bandet som format hans liv och är tillsammans med två andra KISS-dårar aktuell med boken ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general”

2014 släppte Carl Linnaeus boken ”KISS – den osminkade sanningen”. Sällan har en berättelse om ett rockband berättats så fritt och ärligt. Och underhållande. Mervärdet i att vara oberoende från band, management och advokater är obetalbart när det gäller att beskriva hur maskineriet kring en av genrens giganter fungerar. Arbetet med ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” har gjorts på samma sätt fast intresset från en viss blodsprutande basdemon visade sig vara väldigt hett.

– Gene Simmons är inte bara intresserad av hur varumärket KISS hanteras utan älskar att det finns en KISS-värld med dårar som mig, Johan Kihlberg och Mats Vassfjord, säger Carl Linnaeus. Han erbjöd sig att ta hand om distribution och annat men hade vi gått med på att låta boken bli en licensierad KISS-produkt med bandets logotyp så hade den inte blivit den bok vi själva ville göra.

Johan Kihlberg är före detta general för KISS-army Sweden med en låda så smetfull med historier kring det sminkade bandet att även en KISS-fanatiker som Carl blir imponerad. Mats Vassfjord är fotografen som hela tiden fanns vid Johans sida när det vankades KISS-relaterade resor. I stort sett alla bilder i boken är exklusiva och har inte publicerats tidigare.

– Att få sitta och lyssna på alla historier som Johan och Mats har varit med om har varit extremt roligt och intressant, berättar Carl. Jag älskar att vara den där flugan på väggen och pussla ihop vad som verkligen hände.

”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” är alltså Johan Kihlbergs historier tillsammans med Mats Vassfjords bilder. Formatet är klassiskt coffee table där bilderna fått stort utrymme. Med all rätt. Exklusivitet är något som kittlar Carl Linnaeus och han beskriver boken som en slags hybrid mellan att vara en biografi över Johan Kihlbergs historier och en bildbok.

– Jag har sett en miljard bilder på KISS och letar alltid efter sådant som sticker ut, säger Carl. Det kan vara en lustig grimas från Gene Simmons eller en udda posering från Bruce Kulick. Så länge det är något som jag inte sett tidigare så kan bilden i sig vara sämre men ändå bli mer intressant. Ett exempel är en bild som Johan tog från sidan av scenen under Crazy nights-turnén i USA. Jag hade aldrig sett scenen ur den vinkeln tidigare och många går igång på sådana detaljer. Mig själv inkluderad.

Boken är uppdelad i två delar. Första delen är vigd åt Johans historier och den andra delen fokuserar på Mats bilder efter millennieskiftet tillsammans med en mängd bildtexter. Arbetet med just bildtexterna kom som en överraskande utmaning.

– Bildtexter är något som man nästan tar för givet som en lätt grej, säger Carl Linnaeus. Men när det blir så många är det svårt att variera sig. Vad för slags text rockar med den här bilden? Vad man kan säga om den här eran? En bildtext som kanske är två meningar lång kan vara en rejäl utmaning. Jag plockade även fram många av mina gamla citat från mina intervjuer för att piffa till det.

Carl Linnaeus samlar som sagt inte på KISS-prylar längre. Nu är det fakta som gäller. Historier. Detaljer som fyller luckor och tätar sprickor i historien om bandet som till viss del format hans liv. Att pumpa Johan Kihlberg på fakta har varit det absolut roligaste med hela arbetet.

– Johan var på plats i Hollywood under inspelningarna av albumet ”Hot in the shade” 1989, berättar Carl. Att få hela historien om hur de hängde med Paul Stanley i studion, känslan av att höra berättelsen om när Paul spelade upp låten ”Forever” för första gången inför Johan, höra beskrivningen av hur studion såg ut och att Eric Carr inte var med den dagen på grund av att de var osams om en låt är ju sådant som jag älskar att få höra. Jag hade läst om det i tidningen OKEJ men där fokuserades det mycket på bilder så historien kom inte till sin rätt. Nu har jag fått hela storyn berättad för mig vilket betyder mycket.

KISS drar fortfarande mängder med fans till sina konserter men intresset för bandet skiljer sig mellan USA och Europa. Carl Linnaeus resonerar sig fram till varför.

– Det finns troligtvis flest KISS-dårar per capita i Sverige. Det tror jag beror på att min generation har vuxit upp med tidningen OKEJ. Jag är en del av den och min gode vän och KISS-oraklet Alex Bergdahl som driver podden ”Alex room service” är en del av den. Även Alexander Johansson som har ett KISS-museum hör till samma generation. Nu är vi äldre och har funnit våra kanaler att nå ut med vår kunskap. Sedan hänger det också ihop med hur olika USA och Europa är. På andra sidan Atlanten gör band flamsiga radiointervjuer medan europeiska journalister hellre går på djupet i grävande artiklar.

Med två böcker och mängder av artiklar om KISS är Carl Linnaeus luttrad. Men en sak som överraskade honom var hur enkelt det var att få kontakt med artister under åttiotalet jämfört med dagens Fort Knox-liknande hinderbana för att få en kort telefonintervju som ibland dessutom avlyssnas av en skivbolagsrepresentant.

– Johan berättade om när han och Mats kom till New York, klev in på Polygrams kontor och sa att de var från Sverige och undrade om de kunde på backstage- och fotopass till turnén. ”Åh, är ni från Sverige. Vad kul. Klart ni ska ha pass, inga problem. Här har ni adressen till hotellet också”. Något liknande skulle aldrig hända idag.
Johan och Mats frågade Paul Stanley om en intervju efter spelningen och han sa att det var helt okej. Att de sedan inte hade förberett några frågor var inga problem. Paul väntade medan Johan och Mats hängde i baren och skrev frågor. Jag visste att det var ungefär så, men förvånades över den extremt stora kontrasten mot idag.

KISS är ett band som älskar myterna kring sig själva. Så till den grad att myterna tillslut blir till sanning. Det är något som naturligtvis är en stor del av bandets framgång. Att som journalist punktera myter kring KISS är inget som avskräcker Carl Linnaeus.

– Myter är gulligt, men jag vill ju veta vad som skedde. Historierna och bilderna i ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” är superintressanta för KISS-dårar som mig.

Att som journalist lyfta på stenar för att finna information om sitt favoritband kan lätt ändra på uppfattningen om sina idoler. Så har det blivit även för Carl Linnaeus.

– När jag växte upp så var KISS gudar för mig. Allt de gjorde var genialt och de kunde inte göra något fel. Min sympati för dem som människor var mycket större då på grund av idoldyrkan. Idag vet jag att de är rätt knepiga människor och samtliga originalmedlemmar har en del ganska osympatiska drag. Så för mig personligen är de inte längre idoler på det sättet att jag ser upp till dem. Det gör jag däremot fortfarande till Alice Cooper. Han inspirerar mig och hans liv är eftersträvansvärt medan Gene Simmons och Paul Stanley snarare har ett sjukligt självbekräftelsebehov som tyvärr smittat av sig på mig. Det är ingen positiv egenskap men jag vill hela tiden göra saker att lämna över till eftervärlden.

Du nämnde tidigare att Gene Simmons var intresserad av att sköta utgivningen av boken. Nu blev det inte så utan ”KISS Klassified – war stories from a KISS army general” ges ut via förlaget GAIN. Hur säger man tack, men nej tack till Gene Simmons?
– Jag sa att vi skulle fundera på hans förslag och återkomma. Nu gjorde vi inte det och det kommer att fungera alldeles utmärkt utan hans hjälp. Boken är på engelska. Det var ett naturligt val för en sådan här bok för det finns ett internationellt intresse. När jag träffade Gene i maj i samband med att jag intervjuat Paul så fick han en flyer för boken och sa ”I want a copy so I know if I will sue you or not”. Grejen med Gene är att man aldrig vet om han skämtar eller inte. Jag vet att Gene gärna vill ha en bok och trodde att han skulle höra av sig till GAIN för ett exemplar. Men en viss Gene Simmons i Beverly Hills har beställt två exemplar via nätet och de är numrerade av mig själv och dessutom får han med ett kort på oss som gjort boken. Signerat av alla, naturligtvis.



Tre snabba med Carl Linnaeus

Bästa KISS-albumet
– ”Destroyer”. Det är många som inte ser det som ett KISS-album utan som ett Bob Ezrin-abum. Man får liksom inte tycka om ”Destroyer” för att det är det album som svennebanan gillar. Jag tycker dock att ”Destroyer” fortfarande är fantastiskt intressant.

Bästa egna KISS-scoop
– Det hänger ihop med en artikel till Sweden Rock Magazine som ännu inte är publicerad. Så det kommer jag att avslöja senare. Men scoopet handlar om trumspelet på Destroyer.

KISS-relaterat drömprojekt
– Kanske att göra något med bandet direkt. Men samtidigt så ska man inte ge sig in i affärer med sina idoler för mycket. Jag har fullgjort två KISS-drömmar genom mina böcker.

JONATHAN STRANDLUND




Inga kommentarer: