Old school in i benmärgen

NWT på nätet sover - här är dagens recension av Big Balls Metal Compilation

Rubrik: Old school in i benmärgen

Big Balls Metal Compilation
Betyg 4

Fredrik Färninger och Mats Lindström har känsliga spröt. Att ge ut en samlingsskiva med hårdrocksband från nästintill uteslutande Värmland i en tid när hårdrocksklimatet fullkomligt kokar över av hetta är en strålande idé. Att satsa på en ickekommersiell produkt som snarare blickar tillbaka än zoomar in horisonten är vågat.

Big Balls Metal Compilation lämnar ingen plats för mesiga toner. Det här är old school ända in i benmärgen. Skitigt, våldsamt och gröpt ur de urbrända resterna efter partyt Exodus, Metallica och Slayer påbörjade 1982.

Så långt ifrån Avenged Sevenfold och Disturbed man kan komma alltså.

Den yngre generationen, i det här fallet representerad av min yngste son, viftade irriterat bort hela klabbet som oväsen och knallade taktfast och hämtade ett artilleri av klassiska NWOBHM-kompositioner istället. Domen från familjens härdade treåring var alltså stenhård.

Åklagare, domare och bödel på samma gång. Exit direkt.

Men vad vet han? Det här är en samling för de som var med när Bay Area inte bara var en trist förortshåla och för dem som vågar blicka utanför bruset av band som spelar mer för pengarna är för att det känns bra i själen.

Tolv låtar. Idel sprängstoff.

Invasion skriker Nuclear atomic war och låter som Nuclear Assault på klassiska Game over. Oj, oj, oj vilken nostalgismäll. Och rakt i nyllet dessutom.

The Law åker tidsmaskin och landar som förband i just Bay Area. Gary Holt sitter på scenkanten och tittar tårögt på när bandet moshar sig igenom fräsiga High on power.

Damien hämtar syre från många håll och med en dånande The Prodigy-bas kryddar de sin utmärkta The Storm till att bli stekhet.

Moshpit har enligt pressreleasen gjort ett musikaliskt lappkast. Grattis säger jag. Utmärkta Everlasting har ett makalöst driv och jag vill bara höra mer, mer, mer.

The Generals låter i Nothing´s Claimed som de borde ha gjort på sin debut. Råare och mer levande. Precis som de gör live.

Torture Divisions besättning tjänstgör till vardags i redan etablerade akter och har därför ett litet, men ändå märkbart försprång. Inte konstigt att deras Bring on the corpses enkelt sorteras in bland årets grymmaste alster. Fläckfritt, och makalöst häftigt, som vanligt från den här trion.

Sex utropstecken. Sex strax efter.

Inferior, Brute, Olaga Hot, Haddock, Karensdag och Abacorn simmar tryggt i kölvattnet. Även om flera av akterna är nya namn för mig känns det som att de står på toppen av sin prestanda.

Jonathan Strandlund