Spolad NWT-krönika

Rubrik: Musikmagasinens comeback

Att Slash släpper sin soloplatta den här veckan ska borras in i alla som gillar rockmusik. Brittiska musikmagasinet Classic Rock spolar allt vad regler heter, sätter en pistol mot tryckerichefens tinning och hotar med avsked om han inte levererar senaste numret i en läcker lådliknande förpackning, brassar på med ett ultracoolt utvikbart uppslag där Ross Halfin stilistiskt sprider ut samtliga gästartister och dessutom bjuder på en cd-skiva med tidernas häftigaste samarbeten.

Scott Rowley, chefredaktör för Classic Rock, skriver följande i sin ledare ”De säger att Internet dödar magasin, men vilken webbsida gör något liknande?”

Rowley har naturligtvis rätt. Och Sweden Rock Magazine hakar på med djuplodande intervju med Slash om sitt soloalbum, relationen med Axl Rose och en exklusiv förhandslyssning på nytt material med black metal-bandet Watain samt en sotsvart fotosession i bandets krypta/bar Wolflair. Redaktör Martin Carlsson gör än så länge bara rätt saker på sin nya arbetsplats. Att ta med läsaren till platser de drömt om är helgjutet.

Snart har magasinen lyckats återskapa känslan av att knalla till skivaffären och köpa senaste plattorna. Inte riktig men snart. En känsla som i alla fall jag har saknat de senaste åren.

Slash är själv lite konfunderad över varför han kallas legend. Han tycker själv att han inte hållit på så pass länge att ”legend” passar. Eric Clapton och Jimmy Page, där har ni legender. I alla fall om Slash får välja.

På ett sätt har han rätt. Slash är ett kvarts sekel yngre än de han nämner och har inte på långa vägar släppt lika många legendariska album. Men har man riffat sig igenom ett album som Appetite for destruction och följt upp det med en dubbelgiv ingen tidigare skådat kommer man långt. Hans gitarrspel hamnar allt som oftast högt när omröstningar skall kora den bäste av de bästa.

Slash spelar med känsla. Dagens chefredaktörer på rockmagasinen verkar göra det samma med sina publikationer.