Eftersom NWT:s webbredaktion tydligen är i viloläge så kommer här min krönika från i fredags.
Rubrik: Män i masker fascinerar
Kiss och Alice Cooper var först. Mask på och massmedial uppmärksamhet andra bara kunde drömma om. Idag är mystiken borta. Stanley och Simmons visar sig öppet utan smink och Vincent Furnier lirar golf med ex-presidenter.
Slipknot tog upp stafettpinnen och maskerade sig i skrämmande gummimasker. Ett nytt band med en aura av spänning var fött och höll hårt på imagen tills sidoprojekt krävde att maskerna togs av. Puts väck med spänningen alltså.
I senaste numret av Sweden Rock Magazine visar norska Dimmu Borgir upp sig i sin fulla prakt. Hippa Los Angeles firman Junker Design har slöjdat fram helt hysteriska scenkläder med betar och horn som snarare för tankarna till Gandalf och Sagan om ringen än black metal. Effekten är knappast skrämmande men dock tämligen effektfull.
Här intill recenserar jag även brittiska Cradle of filth. Ett band som även de fixar och donar med frisyrer, kontaktlinser och kläder. Inte speciellt häpnadsväckande men med en diabolisk inramning av historiska skräckinslag hankar de sig fram hyggligt. I alla fall i mörker, Cradle of Filth i dagsljus gör ingen glad.
Skrämmande är dock svenska bandet Ghost. De rör sig i ett dunkel av mystik och knappt någon vet vilka som döljer sig bakom munkkåporna. Frontmannen är dödskallesminkad och bär en biskopsmössa medan resten av medlemmarna liknar kolsvarta skuggfigurer.
Ghost lirar långtifrån dyster musik. De snubblar snarare runt i ett poplandskap med förgreningar i sjuttiotalsmyllan. De diaboliska texterna höjer dock konceptet till skyarna och hajpen har inte låtit vänta på sig. Ghost har blivit en snackis med en minimal budget.
Alla. ALLA. Hyllar Ghost. Bloggare, tidningar, radio och TV. Jag surfar själv med på tsunamivågen och håller deras fantastiska album Opus Eponymous som ett av årets bästa och i tisdags morse satt Fredrik Strage på bästa morgonsändningstid och pratade varmt om fenomenet Ghost i TV4.
Det hänger alltså inte på hur dyra attiraljer man köper på sig utan så länge ett bands identitet är en välbevarad hemlighet är succén intakt. Tyvärr är det bara en tidsfråga innan världen vet vilka som lirar i Ghost. Och då förlorar vi tyvärr ett diskussionsämne och får nöja oss med enbart musiken. Igen.
Jonathan Strandlund
Samtidigt som jag skriver det här håller I-Tunes som bäst på med att förvandla spåren på nya Dio-liveplattan Donington UK Live 1983 & 1987. Jag själv sitter smetad på väggskåpen i köket. HERREJÄVLAR vilken liveupptagning. Det låter hur mäktigt som helst och jag har bara hunnit med The Last in Line från den senare av de två inspelningarna. Det blir en lång kväll.
