Releaseparty på lördag för The Dead and livings debutplatta Decadance

Läs mer här

Lyssna på The Dead and living här

Spolad NWT-krönika

Rubrik: Musikmagasinens comeback

Att Slash släpper sin soloplatta den här veckan ska borras in i alla som gillar rockmusik. Brittiska musikmagasinet Classic Rock spolar allt vad regler heter, sätter en pistol mot tryckerichefens tinning och hotar med avsked om han inte levererar senaste numret i en läcker lådliknande förpackning, brassar på med ett ultracoolt utvikbart uppslag där Ross Halfin stilistiskt sprider ut samtliga gästartister och dessutom bjuder på en cd-skiva med tidernas häftigaste samarbeten.

Scott Rowley, chefredaktör för Classic Rock, skriver följande i sin ledare ”De säger att Internet dödar magasin, men vilken webbsida gör något liknande?”

Rowley har naturligtvis rätt. Och Sweden Rock Magazine hakar på med djuplodande intervju med Slash om sitt soloalbum, relationen med Axl Rose och en exklusiv förhandslyssning på nytt material med black metal-bandet Watain samt en sotsvart fotosession i bandets krypta/bar Wolflair. Redaktör Martin Carlsson gör än så länge bara rätt saker på sin nya arbetsplats. Att ta med läsaren till platser de drömt om är helgjutet.

Snart har magasinen lyckats återskapa känslan av att knalla till skivaffären och köpa senaste plattorna. Inte riktig men snart. En känsla som i alla fall jag har saknat de senaste åren.

Slash är själv lite konfunderad över varför han kallas legend. Han tycker själv att han inte hållit på så pass länge att ”legend” passar. Eric Clapton och Jimmy Page, där har ni legender. I alla fall om Slash får välja.

På ett sätt har han rätt. Slash är ett kvarts sekel yngre än de han nämner och har inte på långa vägar släppt lika många legendariska album. Men har man riffat sig igenom ett album som Appetite for destruction och följt upp det med en dubbelgiv ingen tidigare skådat kommer man långt. Hans gitarrspel hamnar allt som oftast högt när omröstningar skall kora den bäste av de bästa.

Slash spelar med känsla. Dagens chefredaktörer på rockmagasinen verkar göra det samma med sina publikationer.

Slut på bloggandet

Nu är det slut. Ölen har tagit över och det är en salig röra. Godnatt.

Kvällens första Iommi

Magnus: Pissigt ljud. Risigt omslag. Bra låtar. Betyg: 4

Jonathan: Underskattad platta. Skumma passager mellan låtarna. Men väldigt bra. Betyg: 4

Bob Rocks första femma

Magnus: Stor och bombastisk. Sätter en fyra i betyg.

Jonathan: Absolut en av tidernas största släpp. Såg dem som förband till Aerosmith på Sonic Temple-turnén. Ian hade brutit handen i ett slagsmål med Billy Duffy kvällen innan i Köpenhamn. Hur bra som helst. Betyg: 5

METALLICA

Magnus: Ingen bas, bra låtar. Pissigt ljud men ändå otroligt bra låtar. Betyg: 3

Jonathan: Mycket minnen. Tonår. Skivaffär. Ryggtavla. Bara bra låtar men lite risig produktion. Frågan är om man vill höra en remastrad version? Juryn är ute på den. Betyg: 5

Wendy O

Amerikansk hockey metal. Proddat av medlemmar från Kiss. Inte klockren men Wendy hade en jävligt rivig röst. Uppföljaren WOW är bättre.

Judas fucking Priest

Magnus: Förutom gruppbilden är det ju en klockren platta. Det här är ju bra. en av Priest bättre. Betyg: 4

Klassisk brittisk metal. Klassisk inledning med Electric Eye. Betyg: 4

MEGADETH

Magnus: Bra platta. Lite kort men väldigt intensiv. Inte så bra coverval. Betyg: 4

Jonathan: Omslaget är såpass bra att jag skulle kunna ha det som tatuerad ryggtavla. Rust in peace är BÄST men Peace sells är en grym thrashklassiker. Titelspåret är bäst. Betyg 5

Warlock

Tyskt igen. Doro pumpar på med idel klassiska "hockey anthems". Nyhet för Magnus men jag sätter en stark trea.

Tank

Klassisk brittisk metal/punk i Motörhead stil. Proddat av Fast Eddie Clarke från just Motörhead. Förbisedd godbit som alla borde upptäcka.

Deutchland über alles

Magnus: Rå och lite snabbare än Balls to the wall som var en hemskt tung platta. Betyg: 5

Jonathan: En av de bästa tyska plattorna. Shake your heads är en favorit. Betyg: 4

Kvällens lektyr

Anthrax bonus

Originaltröja 1988 - check

Japansk bandana - check

State of euphoria

Magnus: Antisocial är bra. Mycket av texterna är inspirerade av Blue Velvet-filmen. Lite för snällt ljud. Min favorit är Among the living. Betyg: 2

Jonathan: Första stora plattan i mitt liv. Såg även bandet i Solnahallen på turnén. Morsan satt utanför och väntade. Betyg 4.

South of heaven

Magnus: Underskattad uppföljare. Sida A är mycket bättre än Sida B, lite fillers på andra sidan. Betyg: 5 sida A, 3 sida B

Jonathan: Ingen jättefavorit men en del riktigt bra låtar. Jag håller nästa platta (seasons in the abyss) Betyg: 3

Köp en egen

Jag vet att ni är avundsjuka. Köp ditt egna ex av Wolverine blues på Ebay här.

Out of hand - vinylsingel

Den här (just det här exemplaret) bjöd jag på för några veckor sedan. Min motståndare hette tydligen Magnus. Hur ska jag lura av honom den ikväll tro? Tipsa i kommentatorfältet.

Wolverine Blues

Magnus: Ultimata skivan. Betyg: 5

Jonathan: Rock´n roll i sin bästa skrud. Betyg: 5

Let the madness begin

Magnus läser bibeln. Nu börjar vår death metal-kväll. Välkomna.

Live från mitt vardagsrum

I morgon fredag livebloggar jag från soffan här hemma. En polare kommer över och vi ska sitta och beundra vinylspelaren och välja och vraka i skivbacken. Det blir bilder och text från en stillsam death metal odyssé i förorten. Vi drar igång runt 20-tiden.

Kvällens liveblogg inställd

Snor, slem och feber sätter stopp för kvällens planerade rapportering från Det stora kalset. Så kan det gå.

Det stora kalaset

På fredag livebloggar jag från Nöjesfabriken i Karlstad. Bloggen startar ca 18.00 och på scen står bland andra Dundertåget och Teddybears.

Välkomna

Loud as FUCK

I morgon lördag är det premiär för Loud as FUCK. Ny rockklubb på Glada Ankan i Karlstad. Först ut i DJ-båset är Hednar från The Generals som hälsar så här via Facebook:

På lördag packar jag ner skivsamlingen och tar med till Glada ankan, så kom dit och lyssna på jävligt bra musik på premiären av ankans nya rockklubb "Loud as fuck"!
ca. 22.00-02.00

För mer info gå in på www.gladaankan.nu

HELLsningar // Hednar

Skrotad NWT-krönika

Den här var tänkt till fredagstidningen. Det blir en annan istället.

----------

Rubrik: Trött avsked och intresselös comeback

Som musikrecensent ska man ha koll. Som tyckare i den hårdare skolan ska jag inte se ut som ett frågetecken när Slipknot lanserar nya masker, Hatebreed bjuder upp till moshpit eller när ännu ett sminkat norskt skogstroll ska försöka skrämma vettet ur oss. Det gäller att sondera nätet, läsa tidningar och, framförallt, lyssna på mycket musik.

Från måndag till onsdag är det inte ofta det hinns med annat än ny musik. Ny frisk metal som ska betygsättas utifrån alla möjliga parametrar. Det är alltid lika roligt. Alltid lika spännande. Mötet med ny extrem musik har alltid varit ett intresse och återblickar till mer klassiska toner är en trygghet.

Den gångna veckan har dock varit ett rotande i gamla kadaver. Ett piggt och ett lite mer tilltufsat.

Treat. Kommer ni ihåg dem? De släppte plattan Scratch and bite 1985 och blev kraftigt exponerade i tidningen OKEJ. Sen kom uppföljaren The Pleasure principle som inte riktigt lika många brydde sig om. Efter det. Knäpptyst.

Nu. Tjugofem år efter debuten släpps comebacken Coupe de Grace. ”…bet you didn´t see that coming” lyder ett meddelande på bandet My Space-sida. Nä, skulle inte tro det.

Efter elva år som skribent har jag ett ganska brett kontaktnät när det gäller information om metal i alla dess former. Gav radarn utslag för Coupe de Grace? Nej. Inte så mycket som ett litet pip. Helt plötsligt fanns bannern till höger på Facebook. Utan förvarning.

Och just där skjuter Treat sig i foten. Trots att plattan är hygglig, och på sina ställen mer än så, så finns det ingen hype kring bandet 2010. Det rycker väl till i några åttiotalskalufser och en spelning på Sweden Rock Festival lär ju vara gjuten. Men sedan då? Jag tippar på knäpptyst.

Scorpions då? Deras marknadsplan är att så övertydligt som möjligt redogöra för världen att de efter nya given gaddar ur. Sting in the tail är avskedsalbumet som ska frakta bandet runt jordklotet ännu en gång och få det att rassla till rejält i tyskarnas plånböcker. Inte i nivå med Kiss men säkert för att trygga pensionen ordentligt. Synd bara att musiken på Sting in the tail är så kraftlös att man undrar hur många nya låtar de vågar testa innan den makalösa åttiotalsrepertoaren får ta över. Som vanligt.

Hade Treat och Scorpions fått byta turnébuss hade en hel hårdrocksvärld jublat. Nu blir det en trött avskedsturné runt jorden för Scorpions och en kort sväng genom Europa, som ingen kommer att minnas om några månader, för Treat.

Slutet surt, för båda.

Jonathan Strandlund

Hetfield handlar

När blogglusten är minimal kan man alltid förlita sig på lite humor. Hetfield, vad håller du på med? Vart är jeansvästen och moppemustaschen?

Warrior Soul - Bad News Rock and Roll Boyfriend

Martin Carlsson, chefredaktör Sweden Rock Magazine

Martin Carlsson ville ha en utmaning och tog jobbet som chefredaktör på Close-Ups konkurrent Sweden Rock Magazine. Värmlands hårdrocksblogg fick en pratstund med en stressad men nöjd redaktör som för första gången i sitt liv fått ta ansvar.


- Att vara chefredaktör är en helt annan sak än vad jag sysslat med tidigare. Jag var beredd på att det skulle bli mycket jobb, men att jobba 130 timmar under åtta dagar precis före deadline och i stort sett överleva tack vare Redbull var mer än vad jag väntat mig, förklarar Martin Carlsson strax efter att nummer två har landat hos prenumeranterna.

- Det har varit sjukt mycket att göra och som ny i rollen som chefredaktör lär jag mig fortfarande. All administration och planering tar enorm tid. När en annonsstorlek ändras eller det tillkommer en eller två annonser i sista sekund kan det innebära att en del av just det numret måste göras om. Sådant kan man sitta och peta med hur länge som helst.

- Förre redaktören Thomas Väänänen, som nu fått den läckra titeln ”senior editor”, räknade antalet mail som jag skickat bara till honom sedan jag började i november och det var förbluffande fyratusenfemhundra. Det säger en del om intensiteten i vår kommunikation. Jag bor kvar i Stockholm, så redaktionen sitter inte samlad på ett ställe.

- Som journalist har jag jobbat extremt mycket under vissa perioder, men sedan har jag haft mycket tid som jag kunnat styra själv. Den största skillnaden med att vara chefredaktör är att det är full fart hela tiden. Men jag har lärt mig en viktig sak och det är att för första gången i mitt liv verkligen känna hur det är att ta riktigt ansvar. Det känns bra. Vid trettionio års ålder var det dags.

Din tidigare arbetsplats, Close-Up Magazine, blickar ju mestadels framåt och skriver mycket om nya band. SRM har ju en ganska tydlig retrovinkling. Vad var det som lockade med att byta tidning?

- Först och främst var det arbetsuppgiften. Det kändes som en utmaning. Close-Up Magazine är Robbans livsverk, även om jag varit väldigt involverad i tidningen under framför allt det senaste årtiondet. Så länge Close-Up finns kommer och bör Robban vara chef. Därmed inte sagt att gänget som ligger bakom Sweden Rock Magazine inte brinner starkt för tidningen, men de är inte lika starkt förknippade med Sweden Rock Magazine som Robban är med Close-Up.

Sweden Rock Magazine har bytt chefredaktör ett antal gånger medan Robban har gjort Close-Up i alla år. Close-Up är en grymt bra tidning med fantastiska skribenter och det är klart att det finns utrymme för båda tidningarna.


Får man nya läsare med Blackie Lawless på omslaget? Lockar det inte bara läsare som var med under åttiotalet?

- Att vi satsar på W.A.S.P på ett omslag är helt självklart eftersom vi vill erbjuda långa omslagsartiklar. Vi fick kanske sex timmars intervjutid med olika bandmedlemmar till förra numrets W.A.S.P-artikel och det är så man får djup i texterna. Självklart har vi kortare artiklar, men målsättningen är att det ska finnas minst en riktigt stor intervju i varje nummer.

De magasin som satsar på snuttifiering kommer att få det svårt i framtiden. Fördjupning är a och o i magasinvärlden, om det inte handlar om annonsfinansierade gratistidningar eller enkla och billiga slit och släng-produkter, förklarar Martin Carlsson.

- Sanningen är också den att fler äldre band gör sig bättre på omslag. Vi jagar inte omslagsband som är heta just för stunden utan vill satsa långsiktigt, alltså få så många prenumeranter som möjligt. Generellt sett är det att föredra att ha en enda person på omslaget framför fyra osynliga. Sweden Rock Magazine måste synas i tidningshyllan och det gör den med Blackie på omslaget. Se dig omkring på en W.A.S.P-spelning, det är långt ifrån bara fyrtioåringar där. Det kryllar av ungdomar.


Michael Johansson har ju ett uppslag med bilder och text kring ett ögonblick. Du sitter ju säkert på en del roliga storys från din tid i Los Angeles. Några planer på att berätta dem i tidningen?

- Inte mer än att jag kan använda en del till ledaren om de passar bra till något som tas upp i det aktuella numret. Att ha en spalt där jag skulle berätta gamla historier från förr skulle bara kännas gubbigt.


Sparar du dem till en framtida bok?

- Nej, absolut inte. Jag läser faktiskt inte ens böcker! Ge mig en dokumentärfilm, tv-serie eller tidningsartikel, vad som helst utom böcker. Jag är för rastlös för det.


Du har ju gjort enorma mängder intervjuer, artiklar och recensioner – ingen svensk hårdrocksjournalist är ens i närheten av din produktion – kommer du att skriva i Sweden Rock Magazine?

- Längre artiklar kommer jag inte ha tid att skriva på ett bra tag. Jag skriver ledaren och vissa kortare texter, även om jag inte alltid signerar dem. Det får räcka just nu. Jag har fortfarande några drömartiklar som jag vill göra, men vi får väl se om de blir av. Jag har så smått börjat på en artikel som kanske kommer i höst eller under 2011.


Vara aktiv i sociala medier och ha en ständigt aktuell webbplats – är det något en hårdrocksredaktion måste komplettera med 2010?

-Twitter ser jag som helt ointressant just nu. Facebook, ja. Bloggar, ja. En välfylld webbplats, ja. Allt får ta sin tid.


Senaste numret med Crashdïet på omslaget har flera sidor om party. Det blir ganska många fylle- och knarkhistorier. Tror du att spritreklamen på de tio uppslagen påverkar läsarna?

– Jag anser personligen inte att tioåringar bör läsa hårdrockstidningar, inte som de ser ut nuförtiden. Och ligger de och dräller hemma är det föräldrarnas ansvar. Titta bara på alla söndagsbilagor till kvällstidningarna. Det är stora rubriker om sex och skandaler och dessa bilagor ligger framme i hundratusentals hem. Det är i så fall värre.

Vi strök faktiskt en text där ett band, med stolthet, berättade grafiska detaljer om hur de sexuellt förnedrar tjejer på turné. En sådan text kan eventuellt fungera som ett skräckexempel på hur verkligheten tyvärr ser ut när en del band är på turné, men absolut inte i ett partysammanhang.

Till sist. Drömintervju under 2010 och vad ser du fram emot mest under året?
- Axl Rose är en av dem. Det kommer aldrig att hända men man kan väl få drömma.

Jag ser mest fram emot att få ett mail från en trevlig läsare som berättar att hon eller han har lyckats med det omöjliga och fått en bordsreservation för fem på världens bästa restaurang, El Bulli i Spanien.

Denna läsare vill att jag och mina mattokiga kompisar gör henne eller honom sällskap dit. Sedan kommer vi att vara lyckliga men fattiga resten av året.

/Jonathan Strandlund

Nytt nummer av Sweden Rock Magazine finns i butik nu.

Prenumeration löser du här

Helgens raid på Japanska ebay

Japansk leverans i brevlådan.

En svensk klassiker tittar fram.

Petrov, Sandström, Andersson, Cederlund, Hellid - DCLXVI

Baksidan.

Två bonuslåtar på den här utgåvan. Lost och The ballad of Hollis Brown.

Uppslaget - makalöst cool bild. Photoshop naturligtvis - men ändå.

Omslaget till "singalong-häftet". Japaner gillar ju lite extragrejer. Texterna finns ju i bookleten men det är klart att de vill ha på sitt eget språk.

OBI - helt mint

Sjung med! YEAH behöver tydligen inte översättas.

Damn deal done

Got ém!

The deal is sealed!

Mer om nattens händelser vid ett senare tillfälle.

Entombed-San

Kvällsfynd på Japanska e-bay. Entombeds makalösa bomb To ride, shoot straight and speak the truth. Troligen den bästa svenska hårdrocksplattan genom tiderna.

Priset? Well, blygsamma 9.5 dollar + frakt 5 dollar är inget jag kommer att lida av. Komplett med OBI och två extra låtar utöver de vanliga.

Och nej, det är inte vinylutgåvan utan cd.

Keeper x 2

Helloween - Keeper of the seven keys - part 1

Helloween - Keeper of the seven keys - part 2

På Knastret fann jag dessa två klassiker. Följande samtal utspelade sig vid kassadisken på Knastret.

Jag: De här säljer du ganska snabbt va?

Tore: Ja, sådana där brukar vara lättsålda.

Okänt tjej: Helt obegripligt. Vad är det som är så bra med sådant där?

Jag: Varsågod och sitt så kan jag berätta varför "sådant här" är så bra.

Okänd tjej: En annan gång.

Vi skulle tydligen med samma buss och just när jag klev på hörde jag henne säga till sitt sällskap "Jag hånade honom på Knastret förut, han köpte Helloween". Inte lite fräck va.

Eftersom hon själv bar på en Knastret-kasse frågade jag vilken "kanonplatta" hon själv köpt. "En riktigt fet jazzplatta" svarade hon och förklarade allt med en mening. Jazzare har inget berättigande i min värld.

Inside the electric booklet of Live after death

Trevor Searle har varit handledare åt min kompis Niclas Gustafsson back in the day. En skaplig "jag mötte Lassie".
Den här killen hade jag nästan glömt bort.

Mumier + hårdrock + Long Beach Arena - vad kan gå fel med den blandningen? Vår kompis från bilden ovan skymtar i mitten längst ned.

Helgens raid på loppis

Johanna ringer från den lokala loppisen och levererar den magiska repliken "Det är ganska mycket hårdrock på vinyl här". Allt stannar upp och jag ringer upp för att inte belasta hennes räkning i det långa samtalet. Det sorteras bort, räknas ihop och prutas över telefonen och med sig hem har Johanna följande fynd.

Alla för sammanlagt 400 spänn. Vilken lördag!

Iron Maiden - Live after death

Sommaren 1986 åkte jag Grayhound-buss kors och tvärs över USA i sex veckor. Att Iron Maiden gjorde mer eller mindre samma rutt som jag visste jag naturligtvis inte då, men i efterhand är det en ganska rolig historia.

Plattan är lätt en av de bästa liveupptagningarna någonsin. Just det här exemplaret har två klisterpluppar i övre vänstra hörnet men i övrigt är omslaget helt ok. Bookleten är i mint condition och själva vinylerna ser knappt ut att vara spelade.

Eddie som mumie i fold-out omslaget till Live after death. Brutalt cool bild.

Def Leppard - High ´n dry

Bara hört enstaka låtar i liveversioner. Annars en helt ny bekantskap.

Def Leppard - On through the night

Samma här. Knappt hört en enda låt.

Alice Cooper - Constrictor

Oj oj oj. Vilka minnen. Coopers kanske snällaste platta men vilka hits. Finns inte en kass refräng på den här "återkomsten". MTV blev överlyckliga över He´s back (the man behind the mask) och Jason likaså. Det var med Constrictor Alice Cooper fick en nystart och blev en hitmaskin under stora delar av åttio- och nittiotalet.

Metallica - ...and justice for all

Hallå Jason! Vart är du? HAde jag joinat världens största metalband så hade jag nog räknat med att i alla fall få höras på platta. Inte då. Ulrich och Hetfield skruvade ner stackars Jason till en nivå att du bör vara syrsa för att registrera ljudsvängningarna. En katastrofalt producerad platta men vilka låtar. Oj oj oj. Klassiker allihop.

Med dagens teknik borde det inte kosta så bedrövligt mycket att "renovera" ...and justice for all. Å andra sidan kanske man inte vill höra låtarna på annat sätt?

Judas Priest - Turbo

Originaltiteln var Twin Turbos men kortades sedan till bara Turbo. Priest på sitt allra fluffigaste humör med gitarrsyntar och elektroniska trummor både högt och lågt. Låtarna är i mina öron klockrena men för versioner med riktiga instrument hänvisar jag till Priest live - liveplattan som spelades in under den efterföljande Fuel for life-turnén.

Mycket hände 1986. Jag stod på en av Manhattans gator och stirrade på en affisch som deklarerade att Judas Priest skulle lira på Madison Square Garden under min vistelse i The Big Apple. Att jag inte tvingade min mor till att gå på den spelningen är helt klart ett misstag som jag utan större problem kan återvända till i ren bitterhet.

Mötley Crüe - Shout at the devil

Grymt omslag och Mötleys starkaste release efter Dr Feelgood. Grym fold out som jag tyvärr glömde att fota.

Kiss - Paul Stanley

Aldrig hört en endaste låt. Grymt snyggt omslag dock.

Kiss - Peter Criss

Samma som ovan. Helt okänt material.